Äntligen kom beskedet vi väntat på. Snart kan vi börja resa igen.
På väg tillbaka till arbetet i El Salvador mellanlandade Air France-plan i Havanna på Kuba. Transiten var två dagar och flygbolaget stod för hotell och helpension. Det var också möjligt att förlänga stoppet ett par dagar, men då fick resenären själv bekosta kost och logi.
För mig var det ett enkelt val. Jag skulle visserligen inte kunna se mycket mer än Havanna, men det var bättre än ingenting. De första nätterna på det betalda hotellet var aningens artificiella. Hotellet låg isolerat i utkanten av den karibiska staden och hade allt en människa behövde. Restauranger, pooler och en bar som var öppen dygnet runt med musikuppträdande.
Efter två dagar flyttade jag till ett enklare hotell inne i Havanna och kunde uppleva det vimlande livet på gator och torg och barer. Jag tog en taxi till Hemingways hus uppe på en av sluttningarna och blev inte besviken. Huset var i samma skick som det var när författaren lämnade ön 1960 Jag drack en daiquiri på la Floridita och jag tog promenader utmed den berömda strandpromenaden, el Malecon.
Det var många trevliga människor som ville prata med mig och ett fåtal som också var trevliga, men som försökte lura av mig pengar. Det bestående intrycket blev emellertid hur isolerade och utestängda från resten av världen många av dem kände sig. Det faktum att de inte kunde resa som de ville fanns hela tiden närvarande som en osynlig tvångströja.
Det finns mycket att säga om Kuba, dess historia, avsaknaden av riktig demokrati, yttrandefrihet och pressfrihet, om politiska fångar, men för all del också om deras höga utbildningsgrad och den avancerade sjukvården, men det är inte vad den här texten handlar om. Den handlar om känslan av att vara fångad och isolerad.
Under andra världskriget var Sverige isolerat från omvärlden på ett liknande sätt – även om orsaken var en helt annan. Och om jag minns rätt är det ett tema som återkommer bland författare födda på 1920-talet, som var unga och reslystna under krigsåren, men som satt fast. Författare som Stig Claesson, Pär Rådström och Stig Dagerman, och som beskriver hur resandet exploderar efter krigsslutet och några år efter att Europa börjat byggas upp.
"Vissa har rest, trots pandemin, och jag lägger inga moraliska aspekter på det, men för mig har det aldrig känts aktuellt. Nu däremot, nu skymtar ljuset i tunneln."
Att jämföra regeringens besked att restriktionerna tas bort nästa vecka med situationen på Kuba, eller i Sverige under ett världskrig, är naturligtvis befängt. Likafullt kändes det som en oerhörd lättnad, som en början på något nytt. Vissa har rest, trots pandemin, och jag lägger inga moraliska aspekter på det, men för mig har det aldrig känts aktuellt. Nu däremot, nu skymtar ljuset i tunneln.
Sverige har lättat på restriktioner tidigare. Både hösten 2020 och 2021, och de gångerna har vi åkt på bakslag. Den här gången känns det emellertid som att lättnaderna faktiskt kommer att bestå, om vi bara tar det försiktigt och i rätt takt. För precis som för författarna födda på 1920-talet kommer det ta ännu en tid innan vi fritt kan ge oss ut. Restriktionerna måste lätta också dit vi tänker resa.
I slutänden handlar det också om att hitta tillbaka till ett normalt sätt att umgås, att det ska kännas naturligt att krama om vänner som hälsning, om det var så vi gjorde innan pandemin. Att vi inte nödvändigt måste stå på flera meters avstånd när vi pratar med varandra, eller sprida ut oss i lunchrummet och skrika oss hesa när vi konverserar. Det kommer säkert ta en stund, men i sammanhanget är det en smal sak.
Resandet kommer likafullt inte bli exakt som det var innan. Det får det helt enkelt inte. Inte om vi vill lämna över en frisk och livskraftig planet till kommande generationer. I sommar är planen att åka tåg.
"Resandet kommer likafullt inte bli exakt som det var innan. Det får det helt enkelt inte. Inte om vi vill lämna över en frisk och livskraftig planet till kommande generationer. I sommar är planen att åka tåg."