Jag är inte bara journalist, jag är också Gullringebo. Min postadress är Gullringen. Det är hos Mattias Sandh på Handlaren som jag hämtar de paket som skickas till mig.
I onsdags hade bygdeföreningen kallat till möte i värdshuset för att lägga upp strategin för hur de skulle övertyga kommunen om att inte lägga ner skolan. Jag åkte dit för att lyssna och se. De arrangerande hade tippat hur många som skulle komma. Någon trodde inte på någon större uppslutning och gissade på en handfull. Någon annan var mer optimistisk och trodde på ett trettiotal. Micce Rylander tippade på ett femtiotal, och det var vad det kom. Femtiotvå Gullringebor dök upp. Det flesta stolar var upptagna.
Det bor omkring fem hundra personer i Gullringen. Att femtiotvå personer sluter upp betyder att tio procent av invånarna tyckte det var mödan värt att visa sitt intresse för Brännebro skola. Det måste anses som mycket bra.
Anders Enqvist och Conny Gunnarsson från bygdeföreningen inledde mötet och den första timmen var det fritt fram för alla att uttala sig. Det var spridda skurar om olika saker. Den tidigare moderate kommunpolitikern Magnus Gustafsson påminde om att åttioåtta procent röstade emot skolnedläggningen när det var folkomröstning 2016, och att kommunen efteråt lovade en kvalitetsökning.
Någon annan underströk att skolan har plats för drygt hundra elever, men att de inte har mer än ett trettiotal i dagsläget. Någon uttryckte missnöje över att omsättningen av lärare varit alltför hög. Någons barn hade haft fyra olika lärare i matematik under ett läsår. Magnus Gustafsson menade att kommunen borde höja lärarnas löner så att lärarna stannar kvar. Ytterligare någon sa att man inte borde släppa iväg skolans högstadieelever till Vimmerby, de borde gå kvar så att elevantalet kunde höjas. Någon upplyste om att förskolan var full och att man tvingas tacka nej till fler att få en plats.
Det var som sagt spridda skurar och till en början ganska ostrukturerat, men efter kaffepausen samlade mötet ihop sig och flera påpekade vikten av att ta fram en gemensam strategi. Det bildades två arbetsgrupper. En som ska läsa tjänstemännens rapport, och en som ska kontakta Tuna och ta reda på hur de organiserat sig. Därefter ska de ha ett möte till innan de träffar politikerna.
Folke Boman tog upp en sak som jag tycker är intressant. Han berättade att hans dotter jobbat som rektor på en friskola i Angered i Göteborg i åtta år och han förespråkade att man borde skapa en naturbruksskola för att locka fler elever till skolan. Det ledde oss in på friskolespåret. Jag var tvungen att fråga alla deltagande om det kunde vara ett alternativ för Brännebro, att de går samman och bildar en friskola. Jag sa att det inte är en lätt sak, att det kräver ett dedikerat engagemang, att det kräver att invånarna verkligen vill, att det kräver mycket arbete, men att det är fullt möjligt, om bara tillräckligt många bestämmer sig, men jag fick inget tydligt svar på om engagemanget verkligen finns.
Och jag tror att engagemanget och viljan är nyckeln till all form av förbättring oavsett om det handlar om friskolor eller inte. Det är lätt att rösta i en folkomröstning, men efter det räcker det inte med att luta sig tillbaka och förvänta sig att allt ska lösa sig. Det kräver engagemang. Varför det inte finns en föräldraförening i Brännebro vittnar tyvärr inte om att engagemanget är tillräckligt. För att Gullringen ska ha en livsmedelsbutik krävs det att tillräckligt många handlar i butiken. Om inte tillräckligt många gör det går det inte att klaga om butiken läggs ner. Så enkelt är det.
Vad kommer då hända med skolorna i ytterorterna? Tidigare var jag övertygad att en eller flera skolor skulle läggas ner och att Brännebro definitivt skulle vara en av dem. Nu är jag inte lika säker. Jag har fått fundera en stund, och jag har pratat med en del personer, bland annat min gode vän Stockholmspolitikern. Han är principiellt emot folkomröstningar, han menar att det är lätt att gå och rösta, men svårare att hantera konsekvenserna av det man röstat på, men i fallet med folkomröstningen om skolorna 2016 menar han precis som den tidigare kommunala lokalpolitikern Magnus Gustafsson, att röstar åttioåtta procent mot en skolnedläggning, så är det politiskt omöjligt att några år senare ändå lägga ner skolorna.
För Centern och Vänsterpartiet vore det politiskt självmord att lägga ner någon av de fyra skolorna. De skulle straffas hårt vid valet 2026. För Socialdemokraterna är det inte lika allvarligt. De lade fram ursprungsförslaget med Moderaterna 2015. Vänsterpartisten Peter Fjällgård har i en intervju med Vimmerby Tidning sagt att han sitter på ett skolmandat och kommer att avgå om någon skola läggs ner. Han har visserligen också sagt att det gäller om en skola läggs ner av ekonomiska skäl. Det är annat om det sker på grund av pedagogiska skäl, alltså att skolan är undermålig.
Nu lutar jag alltså emot att ingen skola läggs ner. Men jag killgissar naturligtvis. Och fel, det har jag haft många gånger.