Jakten på den heliga dillen till det röda insjöguldet

Exakt när jag gick över gränsen från att vara en passionerad kräftälskare till en besatt, vet jag inte. Förmodligen var det något som skedde gradvis. Som grodan i grytan när vattentemperaturen sakta når kokpunkt, och grodan inte märker vart åt hän det barkar förrän det är försent.

Krönika 6 augusti 2022 09:00
Detta är en ledarkrönika.

Hur grunden till min fascination lades är däremot enkel att spåra. Det kan inte vara något annat än kräftfesterna hos Gunnar och May Carlsson i Boda. Minnet är som bekant dynamiskt, men jag kan inte minnas kräftfesterna i Boda som annat än fenomenala. De dignande kräftfaten med insjöns röda guld med dillkronorna som ornament runt omkring, de gnistrande glasen uppställda som skyldrande soldater, och de små, men rätt igenom funktionella kräftknivarna.

Det var också då jag med största sannolikhet lade grunden för sättet att äta kräftor, det vill säga att allt ska ätas och intet förfaras. Också benen ska tuggas ur, oaktat hur små de är. Vem som var min förebild minns jag inte. Kanske farbror Gunnar, men det kan också ha varit min mormor Aina. Med henne som förebild praktiserade jag en tid metodiken att skala och spara stjärtarna för att sedan lägga ett stort flertal av dem på en smörgås och låta resten av sällskapet storögt avundas mig när det blev dags att äta den lyxiga mackan.

I onsdags var det kräftpremiär. Sjöarna runt om i kommunerna Vimmerby och Hultsfred fylldes snabbt med allehanda flöten kopplade till en bur av någon sort. Samma sak var det i resten av Sverige. Enligt Havs- och vattenmyndigheten fiskas det omkring 1 500 ton kräftor varje år i Sverige. En ganska imponerande siffra. Enligt samma myndighet importerar vi samtidigt 3 000 ton kräftor. Någon räknekunnig person borde uppskatta det totala antalet kräftor och sedan dela det med tio miljoner. Det vore intressant att se hur många kräftor det blir per person och år.

 

Under de år jag arbetat utomlands har jag alltid försökt att ha med mig en stor mängd dillfrö, och jag har alltid letat efter något som motsvarar våra svenska kräftor. Jag har resonerat att det rimligen måste finnas något liknande i den inhemska faunan som motsvarar den svenska. Och det är ju på intet sätt någon hemlighet att det finns kräftor i hela Europa, eller att vi som sagt köper dem tonvis från bland annat Kina.

I El Salvador köpte jag ett knippe krabbor på marknaden, som jag sedan kokade i mycket salt, dillfrön, en pilsner och lite socker, men det blev aldrig riktigt bra. Det var gott, men det smakade inte kräftor. I samma land kokade jag också langosta, alltså klolös hummer, enligt samma recept, men det blev inte heller bra. 

Mellan åren 2012 och 2014 arbetade jag som personalansvarig för en biståndsorganisation i Latinamerika. På kontoret i Quito, Ecuador, hamnade jag i ett samtal med en medarbetare från Colombia. Jag minns inte hur det kom sig, men snart satt jag och sjöng den svenska insjökräftans lov. Hur de nykokta glänsande klarröda skaldjuren gav löfte om en särdeles enastående smakupplevelse. När colombianen slutligen fick tyst på min aldrig sinande lovsång av det röda guldet, mitt upphöjande av denna formidabla delikatess, sa han bara: ”Men de finns i Ecuador också. De kallas gambas del rio.” Jag visade honom bilder på kokta svenska kräftor och han nickade. ”Jodå”, sa han. ”De finns här.”

 

Veckorna gick och det blev dags för mig att resa till nästa kontor. Dagen innan jag skulle resa ringde colombianen och sa att han hittat skaldjuren jag uppenbarligen var så besatt av. ”Jag har dem i en kylbox i bilen”, sa han. ”Var är du”, sa jag. ”Jag står utanför ditt hotell.” Jag slängde på mig en jacka och rusade ner för trapporna och ut på gatan. Colombianen öppnade bagageluckan och lyfte på locket till kylboxen som var full av ett skaldjur som såg ut som en stor räka, men med pinnlika klor. ”Varför inte”, tänkte jag. ”Det här kan vara något.”

Ett problem var att jag vid tillfället inte hade med mig någon burk med dillfrö. Till en början var jag emellertid som vanligt hoppfull. Krondill var naturligtvis inte att tänka på, men i de flesta länder i Centralamerika gick det alltid att uppbringa vanlig dill så det borde det göra även i Ecuador. Men jag bedrog mig. Vi åkte till stans alla stora livsmedelsbutiker, men icke. Vi åkte till de traditionella marknaderna, men inte där heller. Colombianen gjorde klart från början att han inte hade en aning om vad det var för ört vi letade efter och när han efter någon timme började tröttna på ”jakten på den heliga dillen”, lyfte han fram en ört och undrade om det ändå inte var den här vi letade efter. Det kunde vara persilja, basilika, men oftast koriander. ”Är du säker”, sa han. ”Att det inte är det här vi letar efter?” Jag bet ihop. ”Jag är säker”, sa jag.

 

Vid den sista traditionella marknaden hittade vi något som utseendemässigt liknade dill. Min näsa var mycket tveksam, det luktade väl inte dill egentligen, men colombianen och jag var trötta och övertalade näsan om att det var dill, visst var det dill. Vi åkte till kontoret och jag kokade kräftorna enligt konstens alla regler och dagen efter åt vi de stora räkorna med pinnlika klor. Alla var väluppfostrade och sa att det var mycket gott, men det tyckte inte jag. Jag tyckte det hade en tydlig smak av anis. På planet till Santa Cruz dela Sierra, Bolivia, kom näsan på vad det var för ört vi köpt. Det var fänkål, eller mer exakt fänkålsdill. 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Daniel Söderqvist krönika

Daniel Söderqvist: Därför publicerar vi inte namnet på den åtalade fullmäktigekandidaten

Därför publicerar vi inte namnet på den åtalade fullmäktigekandidaten

Daniel Söderqvist: Extremvärmen är inte till för alla • En fördel: Man är tvungen att jobba långsammare

Extremvärmen är inte till för alla • En fördel: Man är tvungen att jobba långsammare

Daniel Söderqvist: Om jag jobbar? Jo – men nu tar jag semester • Därför blev relationen med läkaren en smula frostig

Om jag jobbar? Jo – men nu tar jag semester • Därför blev relationen med läkaren en smula frostig

Daniel Söderqvist: Konsekvenserna av kriget i Ukraina sprider sig som ringar på vattnet

Konsekvenserna av kriget i Ukraina sprider sig som ringar på vattnet

Daniel Söderqvist: Medias uppgift är att granska och ifrågasätta, men inte att döma

Medias uppgift är att granska och ifrågasätta, men inte att döma
Visa fler