Vi steg upp hyfsat tidigt, Zegai och jag. Det var den varma sommaren 2014 och vi skulle hämta ett cykelställ. Jag behövde hjälp att lasta i och lasta av och hade frågat Zegai om han ville hänga med och han hade sagt att han ville, utan tvekan ville han det. Att hämta ett cykelställ var på inga vis svårt, men kunde vara nog så krångligt att komma till skott med i den kommunala världen.

Jag jobbade på ett HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar i Linköping och vi behövde ett cykelställ. Till en början hade jag ringt de chefer som kunde fatta beslut om cykelställen, men inte fått några tillfredsställande svar. Ett svar pekade emellertid ut ett alternativt tillvägagångssätt: "skippa cheferna och prata med någon av de som ansvarar för de olika bostadsområdena." Ganska snart fick jag napp. En av de ansvariga berättade att de renoverade i ett område och att om jag kom dit runt sju på morgonen så kunde vi lösa det. Det handlade om saker de ändå skulle slänga.

Zegai hade som femtonåring lämnat en hotande tjugofemårig värnplikt i Eritrea och under ett par år tagit sig till Sverige via Sudan, öknen i Libyen, över Medelhavet och genom Europa, för att slutligen landa i Linköping. Jag tror ändå han tyckte det var kul att stiga upp tidigare än de andra pojkarna och åka iväg och hjälpa till med cykelstället. Det finns äventyr i det lilla.

Några år senare arbetade jag på ett annat HVB-hem för ensamkommande. Det här gången i Vimmerby. I jobbet ingick vidareutbildning någon gång i månaden. Det var ett seriöst och ambitiöst sätt av kommunen att få oss som jobbade med ungdomarna att förkovra oss, att förstå oss själva bättre, och att tillsammans komma på lösningar av problem. Utbildningen hölls i kommunhuset och luncherna stod vi själva för på någon av stadens restauranger.

I veckan har Vimmerby Tidning skrivit om vad kommunen står för och vad den inte står för. Ett exempel är att fyra av kommunens grundskolor valt att inte ge eleverna en lussebulle. Förklaringen till det är varierande från skola till skola, en är att eleverna inte tycker om lussebulle utan föredrar pepparkakor. Det är möjligt att det är så, eller kanske inte.

Upprinnelsen till debatten är en insändare i Vimmerby Tidning, där insändarskribenten menar att det är för bedrövligt att chefer åker på utbildningar som kostar massor av pengar – samtidigt som några av kommunens skolor anser att de inte har råd att bjuda eleverna på en lussebulle en gång om året. Politikerna Jacob Käll (C), Marie Nicholson (M) och Helen Nilsson (S) svarar bland annat att utbildningar är viktiga, ibland obligatoriska och att de ibland måste hållas på annan ort.

Ett annat argument framkom vid senaste kommunfullmäktige i måndags, där en del deltagare argumenterade för att kurserna blir betydligt mer effektiva och bättre om de hålls på annan ort, det kunde bland annat undersökningar från Försvarshögskolan visa. På KF fanns också kursdeltagare, som kunde vittna om att kurserna varit fantastiska.

Det kan mycket väl vara så att både Försvarshögskolan och kursdeltagarna har rätt. Det är till och med troligt, men samtidigt visar det att de som fattar beslut om vilka kurser som ska köpas in, och om var de ska hållas, inte riktigt lyssnat in vad som är gångbart. Kommunen har ont om pengar, lussebullar sparas in– då kanske kommunen inte ska köpa in kurser som sticker medborgarna i ögonen. Framför allt inte när det går alldeles utmärkt att köpa utbildning som går att genomföra på hemmaplan i egna lokaler, där kursdeltagarna bor hemma och där de har med sig matlåda så som de vanligen har.

Det är viktigt att understryka att kommunen inte gjort något formellt fel, men det är lika viktigt att gå i takt med sin tid och vara lyhörd över vad som är passande och inte sticker i ögonen. Det är viktigt att inte bli fartblind, för då kan nästa steg hamna ute i gråzonen.

För något år sedan sprang jag på Zegai i Linköping. Det var under pandemin så vi kunde inte ge varandra någon välbehövlig kram, vi gav varandra en kärleksfull knuten näve. Han berättade att han jobbade inom hemtjänsten och att han trivdes bra med det. Sedan sa han: ”Kommer du ihåg cykelstället vi hämtade?” ”Självklart”, sa jag. ”Ett monumentalt fiasko. Det var ju ingen som använde stället. Pojkarna fortsatte ju att ställa cyklarna utanför ingången. De fortsatte att blockera den. Vilket fiasko.”

Zegai log sitt vita leende, men skakade sedan på huvudet. ”Det var inget fiasko”, sa han. ”För mig var det värdefullt att få följa med på något som var ett riktigt jobb, och för de andra pojkarna var det viktigt att fatta att det inte funkar att ställa femton cyklar precis utanför huvudingången. Det var inget fiasko.”