Det var i Gävle, förmodligen i januari eller februari. Det är mer oklart om det var 2013 eller 2014. I vilket fall var det svinkallt. Mer än tjugo minusgrader. TV4GävleDalarna hade gjort en del inslag om hemlöshet och när redaktionschefen Per Larsson var på väg hem till bostaden på Brynäs och passerade Stortorget hittade han det hemlösa paret de skildrat i ett av inslagen sittande i en port.
Han såg hur illa klädda de var och hur de frös. Han kände hur kylan snabbt kröp in i skorna när han stod still. Han frågade var de skulle sova i natt och fick svaret att de inte visste, men sannolikt utomhus. Han skakade på huvudet.
”Ni kan inte vara ute i natt”, sa han. ”Ni får sova hos mig. Följ med.”
I söndags påbörjade Kenny Fransson sin resa från Södra Vi till den ukrainska gränsen. I sista stund fick han hjälp av Ryszard Przeszlo, de kunde dela på körningen, och Ryszard Przeszlo kunde tolka när de kom till Polen. Samtidigt satte sig Vimmerby Tidnings reportrar Sofie Olsson och Jimmy Karlsson i en egen bil för att rapportera om hjälpsändningen, men också bevaka andra händelser.
Under resan har Olsson och Karlsson haft ständig kontakt med nyhetschef Jenn Hultberg och deskredaktörer Rebecca Bornlid Lesseur och Michael Nordin. De har bollat idéer och stämt av och tillsammans beslutat om vad som ska publiceras och när, och på det hela taget gjort ett fantastiskt jobb. Varför ska inte Vimmerby Tidning resa ut i Europa när vi tycker att nyhetsläget kräver det? Vi har reportrarna för jobbet och vi har möjligheten att ge prenumeranterna viktig läsning. Då ska vi också göra det.
En fråga som dök upp i periferin, men som aldrig blev aktuell – och det var förmodligen väldigt bra – var hur Vimmerby Tidning skulle ställa sig om vi fick frågan om vi kunde hjälpa till, exempelvis genom att ge några flyktingar skjuts till Sverige. Rent juridiskt hade det inte varit några problem. EU har utlöst massflyktsdirektivet, som enkelt betyder att alla som flyr Ukraina automatiskt får ett års uppehållstillstånd inom EU. Det hade alltså inte varit olagligt att ge några flyktingar skjuts. Det hade inte handlat om människosmuggling.
Pressetiskt är det lika enkelt, trots att svaret är det motsatta. Journalistik handlar om att rapportera om det som sker, att så objektivt som möjligt berätta om händelser utan att delta eller värdera. Framför allt handlar det om att inte delta. Hårdraget: i samma ögonblick som journalisten ger någon skjuts så slutar han eller hon att vara journalist och övergår till att bli aktivist.
Det kan tyckas märkligt att det som är moraliskt anständigt och riktigt för en människa att göra, att hjälpa en medmänniska med skjuts, skulle vara något förkastligt för en annan människa bara för att han eller hon är journalist. Det finns emellertid en rad skäl och det viktigaste är att läsaren måste kunna lita på att den som rapporterar står absolut fri, att det inte finns en massa underliggande dolda skäl till att en text skrivs eller hur den skrivs.
För varje publicist sitter det i ryggmärgen och är inga konstigheter, men under åren har jag börjat fundera och jag är inte färdigtänkt ännu. Övertrumfar dina moraliska skyldigheter arbetsetiken någonsin, och i sådana fall när? Eller går de att kombinera?
När SVT-reportern Fredrik Önnevall i Aten 2016 fick frågan av en pojke från Syrien om han inte kunde få åka med till Sverige, svarade Önnevall att det fick han, och pojken åkte med hela vägen till Sverige. Ett år senare dömdes Fredrik Önnevall och två andra SVT-medarbetare för människosmuggling. Straffet blev samhällstjänst.
Önnevalls chef på SVT menade att Önnevall inte gjorde något fel, och det har han naturligtvis rätt i, ur ett medmänskligt moraliskt perspektiv. Ur ett pressetiskt perspektiv är det däremot inte alls lika självklart, snarare tvärtom.
Redaktionschef Per Larsson i Gävle gjorde inte någon journalistik av att han upplät sitt hem till två frusna existenser en svinkall natt i januari eller februari 2013 eller 2014. Han lät de två vilsna själarna få en natt av värme och andrum, lät dem slippa huttra sig genom en av alla kalla nätter. Pressetiskt var det inte helt oproblematiskt, men ibland måste man välja. Gömma sig bakom regler eller göra det som känns rätt.
