Första gången jag såg en katolsk påskprocession var i Ecuadors huvudstad Quito. Det var på långfredagen i slutet på mars 1989. Vädret var klart, det regnade inte och temperaturen låg strax över femton grader. I alla fall som jag minns det. Främst i processionen kom män i kåpor, med täckta ansikten och strutlika huvudbonader som förde tankarna till Ku Klux Klan. Allt i lidandets lila färg. De svängde sina rökelsekar och med röken for människors böner upp mot himmeln. Efter kom män som bar stora, smyckade bärstolar med katolska helgon i guldfärg. De vaggade fram i takt med den tunga bördan. Sedan kom människor som ville hedra Jesulidande. En del bar på hemmasnickrade kors, en del gick barfota, en del slog sig själva med en piska och någon hade bundit en kaktus på ryggen. Allt ackompanjerades av en högljudd pasodoble. Umpa, umpa i tvåtakt.
Påsken är kristenhetens viktigaste högtid. Julen och Jesu födelse är viktig, men det är vid påsken som Jesus dör och återuppstår, och det är där det går att finna själva kärnan i religionen. Hur Jesus dör för mänskligheten och ger dem som tror på det möjlighet till evigt liv.
De flesta religionsforskare är överens om att bibeln som vi känner den idag är resultatet av många hundra års redigerande. Saker har tagits bort och saker har lagts till. Inte så att grundhistorien ändrats, men väl byggts på och att detaljer ändrats. En sen sådan detalj är att Jesus Barabbas inte finns med i Matteus evangelium i 1917 års bibel när Pilatus frågar vilken fånge han ska släppa fri: ”Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?” Tillskillnad från 1981 års översättning: ”Vem vill ni att jag skall frige, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias?” Kanske tänkte man 1917 att det bara skulle bli förvirrande om det fanns två olika Jesus och att en av dem dessutom är rövare.
En sak som emellertid inte försvunnit är det faktum att de personer som Jesus först visar sig för när han återuppstått var kvinnor. I samtliga fyra evangelier är det Maria från Magdala, och Maria den andra, mor till Jakob. I Lukasevangeliet dröjer det ganska länge innan kvinnorna namnges, nästan som att det inte riktigt kan stämma att Jesus valde att först visa sig för kvinnor. Och det är också lärjungarnas invändning. I samtliga evangelier misstror lärjungarna kvinnornas vittnesmål i olika grad. I samtliga får lärjungarna, av olika art, bannor av Jesus för sin misstro. Århundraden av redigering i en värld styrd av män, men kvinnorna försvann aldrig.
Det står naturligtvis var och en fritt att göra sin tolkning av vad detta första möte kan ha för betydelse, om det alls har någon betydelse. Likafullt var det kvinnor som Jesus vände sig till först, och jag tycker det finns en poäng i att påminna om det.
En annan påskprocession såg jag i Benidorm i Spanien några år senare. Det var samma lilaklädda män som gick först med rökelsekar. Samma kukluxklanhattar och samma helgon som bars runt på tunga ställningar. Men det var ingen som bar kors och ingen som späkte sig. Runt processionen stod turister i linnen och flip flops och tog bilder. Det var samma procession, fast i ett annat sammanhang.
Glad påsk!