2015, centralen i Stockholm där frivilliga väntade på perrongen för att ta emot flyktingar. Ett exempel när människor visat godhet.
På andra sidan gatan gick en äldre dam med rullator. När hon skulle upp på trottoaren bar det sig inte bättre än att rullatorn hamnade snett och föll och drog med sig damen i fallet. Hon trasslade in sig i rullatorn och blev liggande. Det tog inte mer än några sekunder innan en stor man med grått skägg rusade fram och fick loss damen ur rullatorns grepp och kunde hjälpa henne upp. Samtidigt som den äldre kvinnan ramlade stannade en ung man och hoppade ur bilen och sprang över gatan för att hjälpa till. Han kom fram bråkdelen av en sekund efter den store mannen med det grå skägget och tillsammans förhörde de sig om att allt gått bra. Själv kom jag fram som klart distanserad trea.
Jag var på väg till matvarubutiken för att köpa sallad och den äldre kvinnan skulle också dit. Vi slog följe en bit, men kvinnan var förlägen över det som hänt och hon gick ganska långsamt. Jag frågade om allt var bra och fick ett jakande svar och lämnade sedan kvinnan och gick iväg. Hon verkade ha klarat sig bra, trots att hon trasslat in sig i rollatorn, som dragit ner henne på marken.
Så länge jag minns har jag alltid sett människan som i grunden god. Den store mannen med det grå skägget och den unge mannen i bilen tänkte inte innan de sprang fram. De agerade instinktivt. Damen ramlade, alltså var det viktigt att hjälpa henne. Det finns åtskilliga exempel där människor agerar för att hjälpa andra. Ett som jag minns särskilt är hur människor gick man ur huse hösten 2015, när det kom tusentals med behövande flyktingar till vårt land. Det var brist på allt, men då gick människor hem, letade fram en termos och fyllde den med varmt kaffe eller te, eller kanske buljong. De letade fram filtar och varma rockar de inte behövde och gick till centralstationen i Malmö och Stockholm och delade med sig. Som farsan brukade säga "det räcker med att hjälpa en människa så har du hjälpt mänskligheten". Det förutsätter emellertid att alla gör det.
Det finns naturligtvis också många exempel där människans ondska visar upp sitt fula tryne. Ett sådant är plundringarna och upploppen efter att orkanen Katrina ödelagt New Orleans med omnejd i augusti 2005. Bilderna som kablades ut över världen framställde inte människan i sin bästa dager. Hur horder av människor drog fram längs gatorna och stal det de kunde komma över.
I samband med att orkanen Katrina dragit fram och ödelagt New Orleans 2005 kom också männsklighetens sämre sidor fram, när horder drog fram längs med gatorna och stal vad de kom över.
Människan är i grunden god, men det kräver rätt förutsättningar. Och det torde vara ett samhälles viktigaste uppgift att göra allt för att skapa de förutsättningarna. Se till att godheten får möjlighet att spira.
Det går givetvis att ha en annan syn på människan och godheten, att människan är både god och ond, och det äger sin riktighet. Men människan är i grunden ett flockdjur där samarbete i sin förlängning är en förutsättning för överlevnad. Och det är ur samarbetet och att hjälpas åt som godheten kommer. Vill man vara cynisk kan man säga att jag är god mot dig ur ett rent själviskt perspektiv, därför om jag hjälper dig, så hjälper du mig.
När jag läser igenom texten dyker ett annat ord upp, självgodhet, och det är ju ytterligt beklämmande och får mig att rodna. Men huruvida någon är god eller inte, är inte den enskildes rätt att ha en åsikt om, det avgör andra. Eller som det står i Hávamál i Björn Collinders översättning: ”Fänaden dör, fränder dö, själv dör du likaledes; ett vet jag som aldrig dör: domen som fälls om den döde.”