"Varje gång som mänskligheten visar upp sitt fula tryne, rycker den fabulösa, fenomenala och helt formidabla sidan av mänskligheten in. Sällan rör det sig om en person, snarare om många, många fler."
Restaurangen var full av hjälparbetare från hela Europa. Från Italien och Spanien i söder, till Sverige och Danmark i norr. Under cigarrettröken, som låg tung och tät i lokalen, pratades det olika språk och många pratade i mun på varandra. Alla var med i samma hjälporganisation, som ville göra något för människorna i krigets Bosnien. När Ulrik och jag stegade in blev det snart tyst, en tystnad av förväntan. Alla visste att det besked som vi snart skulle ge, skulle avgöra om organisationen kunde hjälpa de nödställda eller inte.
Danske Ulrik var lång och gänglig, och hans ögonlock hängde, som om han jobbat alltför långa pass och sovit på tok för lite, vilket var helt sant. Han äskade om tystnad och berättade att vi lyckats få det tillstånd vi behövde, att vi kunde korsa gränsen in till Herceg-Bosna kommande lördag. Lokalen exploderade i jubel och applåder, och Eva X Moberg kastade sig om våra halsar och gav oss var sin blöt puss. De rinnande tårarna smetade ut mascaran och hon såg ut som en leende tvättbjörn.
Det var i februari 1994 och alla hjälpsändningar in i det krigshärjade Bosnien stod stilla, eftersom den bosnienkroatiska sidan inte kom överens med den bosniska. Bosnierna och bosnienkroaterna hade till en början av kriget slagits tillsammans mot bosnienserberna. Sedan ett par månader tillbaka slogs de nu alla mot varandra och det hade alltså lamslagit alla hjälpsändningar från hamnstaden Split i Kroatien och in i Bosnien.
Konvojen skulle rulla in över gränsen på lördagen och på fredagen firade alla i organisationen. De som skulle åka in var av naturliga skäl sammanbitna, koncentrerade och lite nervösa. När allt kom omkring skulle konvojen gå rätt igenom krigets Bosnien. De som inte skulle med på första resan var lättade att allt blev av, att det inte var de som skulle åka just precis nu och att de kunde sova länge dagen efter. Framåt åtta på kvällen var det någon som kom på att vi inte hade några snökedjor till lastbilarna.
Organisationen kom snabbt överens om att två danskar och jag skulle åka till Graz i Österrike och köpa de snökedjor vi behövde och köra tillbaka direkt. Konvojen med lastbilar, lastade med förnödenheter, skulle på lördagen korsa gränsen och sedan vänta på oss och snökedjorna. Vi behövde dem för att vara säkra på att komma hela vägen till Tuzla i östra Bosnien och få fram den hjälp invånarna behövde så mycket. Kriget hade skapat frontavsnitt som skar igenom vägnätet, så många vägar var nya och dragna över de snöiga bergen, men som vägar betraktat var de inte mycket mer än två spår i skogen. Snökedjorna behövdes.
Vi körde väg A7 norrut i kompakt mörker. Det saknades vita vägmarkeringar. På sina håll körde vi utmed det svarta Adriatiska havet och det fanns fortfarande inga vita vägmarkeringar, som kunde hjälpa oss att inte av misstag styra för mycket till vänster och ner i avgrunden. Vi fick fatt i vår kontakt i Graz och kunde köpa snökedjorna och vända tillbaka. I ingenmansland mellan Österrike och Slovenien blev det stopp. Vi fick information om att vi fått fel uppgifter om dimensionen på kedjorna. Vi hade köpt en annan dimension. Därefter bröts kontakten.
För tio dagar sedan visade mänskligheten återigen upp sin fulaste, sin mest smaklösa och sin mest vedervärdiga sida. Förmodligen var det bara ett litet fåtal som verkligen trodde att Ryssland skulle anfalla Ukraina med full anakronistisk vapenmakt. Ansvaret faller naturligtvis enkom på den lille tunnhåriga mannen från Leningrad. Han som uppträder i bar överkropp på hästrygg och som ståtar med svart bälte i judo. Han som sitter framför kartor och ritar nya gränser och drömmer sig bort.
Men varje gång som mänskligheten visar upp sitt fula tryne, rycker den fabulösa, fenomenala och helt formidabla sidan av mänskligheten in. Sällan rör det sig om en person, snarare om många, många fler. Och varje gång blir jag rörd och stärkt i min uppfattning att människor i grund och botten är goda.
I mitten av veckan hade svenskarna skänkt närmare hundra miljoner till Röda Korset. Till UNICEF hade vi skänkt nästan tjugofem miljoner. Och på varje liten ort finns det människor som engagerar sig och vill hjälpa till och det verkar inte finnas något som kan stoppa dem. Efter att Vimmerby Tidning skrivit om Södra Vi-bon Kenny Fransson, som valt att fylla sin gamla buss med grejer som kan behövas och köra ner till gränsen mellan Polen och Ukraina, blev gensvaret enormt. Han blev nedringd av människor i vår bygd som vill hjälpa. För varje samtal han var upptagen i missade han tre andra.
Efter att Vimmerby Tidning skrivit om Södra Vi-bon Kenny Fransson, som valt att fylla sin gamla buss med grejer som kan behövas och köra ner till gränsen mellan Polen och Ukraina, blev gensvaret enormt.
Det Kenny Fransson gör är naturligtvis utöver det vanliga, men han öppnar också för alla oss andra att göra något konkret. Vi kan gå igenom vår garderob, våra förråd och vi kan göra inköp för att bidra. Visst finns det de som menar att det är mer effektivt och mer praktiskt att skänka pengar till de stora hjälporganisationerna, men jag tror inte vi ska underskatta kraften i att ge från en människa till en annan, utan mellanhänder. Barnkläderna som Gun ger når via Fransson fram till någon som behöver dem.
Eller som farsan alltid sa: "Hjälp en människa och du har hjälpt alla människor."
Framåt kvällen fick vi åter kontakt med organisationen. De berättade att konvojen passerat gränsen och tänkte köra mot Tuzla så långt det gick. Vi vände tillbaka till Graz och Österrike. Det var lördag kväll och affärerna öppnade inte förrän veckan därpå. På måndagen bytte vi snökedjorna mot andra med rätt dimension och körde tillbaka. Konvojen tog sig hela vägen fram till Tuzla utan kedjor och jag vet än idag inte om de någonsin användes. Men det spelade ju ingen roll så länge förnödenheterna kom fram.
"Visst finns det de som menar att det är mer effektivt och mer praktiskt att skänka pengar till de stora hjälporganisationerna, men jag tror inte vi ska underskatta kraften i att ge från en människa till en annan, utan mellanhänder."