I dagens krönika förklarar chefredaktör Daniel Söderqvist varför media inte är någon domstol, men har en viktig roll när det gäller att granska beslut. I fallet med Rawan El Harake har tidningen genom att ta del av det sekretessbelagda beslutet kunnat hjälpa till att kasta ljus över omständigheterna kring fallet.
Medias roll är aldrig domstolens. Medias roll är att uppmärksamma företeelser som inte fungerat som de ska, eller för all del lyfta fram möjliga systemfel. Tyvärr är det inte ovanligt att media uppfattas som både åklagare och domstol, och det finns säkert exempel där media agerat både åklagare och domstol, men så är det alltså inte tänkt att vara.
Det finns en del rättsfall där media gjort egna granskningar och kunnat presentera omständigheter som gjort att domslut ändrats. En av de riktigt stora rättsskandalerna är när Thomas Quick 2008 tar tillbaka alla sina morderkännanden i två dokumentärfilmer av Hannes Råstam, vilket i sin förlängning leder till att han frias från alla åtta morddomar och så småningom släpps från Rättspsykiatriska kliniken i Säter.
Men redan innan Quick tar tillbaka erkännandena är det många som ifrågasätter domarna. Leif GW Persson påpekar i början på nittiotalet att det i princip helt saknas teknisk bevisning, att allt bygger på att Quick själv säger att han är skyldig. Andra följer efter, både journalister, jurister och rättspsykiatriker. Bland annat ifrågasätts teorin om ”bortträngda minnen”, som går ut på att Quick begått alla mord, att han trängt undan dem, men att han med hjälp av terapi kan återkalla minnena, något som också ska förklara varför han så ofta minns fel.
Om inte Hannes Råstam intresserat sig för Thomas Quick när han gjorde, om han inte lirkat med honom, om inte tiden varit mogen för Quick att berätta hur det verkligen låg till – så hade Quick suttit kvar på Säter, och en av Sveriges största rättsskandaler hade varit en väl förborgad hemlighet.
Rawan El Harake fått sitt försörjningsstöd indraget efter ett anonymt tips.
I veckan kunde Vimmerby Tidning berätta om hur Rawan El Harake fått sitt försörjningsstöd indraget efter ett anonymt tips som påstår att Rawan El Harake är gift på ett ”arabiskt sätt” och att man vid ett hembesök hittat manskläder som skulle vittna om att där bor en man, vilket resulterar i att hon inte har rätt till försörjningsstöd.
Det kan vara på sin plats att understryka att det inte går att jämföra fallet Quick med det här. Ärendet ännu inte är avgjort, Förvaltningsrätten ska komma med sin dom inom kort, och det rör sig inte om mord. Likafullt är det viktigt att lyfta, och för Rawan El Harake är det som hänt naturligtvis en katastrof. Risken är överhängande att hon tvingas flytta ur sin lägenhet.
I alla ärenden av det här slaget råder sekretess och det är bra, men det gör också att det kanske finns omständigheter som gör det lättare att förstå beslutet, men de får vi inte ta del av. Vimmerby Tidning har emellertid tagit del av det skrivna beslutet och där framgår det med all önskvärd tydlighet att det är just det anonyma tipset och hembesöket som varit den enda grunden att fatta beslutet att ta ifrån Rawan El Harake hennes försörjningsstöd. För mig som lekman är det häpnadsväckande.
En annan sak som sticker ut i det här ärendet är att det råder omvänd bevisbörda, alltså att det är Rawan El Harake som uppenbarligen ska bevisa att hon inte är gift eller att hon bor tillsammans med en man i lägenheten. Enligt svensk rättspraxis är det alltid den som anklagar som har bevisbördan. Aldrig den som anklagas. I en rättegång är det åklagarens uppgift att bevisa att den åtalade är skyldig till det som åklagaren påstår. I fallet med Rawan El Harake är alltså ordningen av någon anledning omkastad.
Det kan vara på sin plats att påpeka att alla inte är övertygade om Thomas Quicks oskuld. Den så kallade Öjegruppen, som består av bland andra Christer van der Kwast, den åklagare som fick Quick dömd och byggde sin karriär på det, Seppo Penttinen, den polis som vallade Quick på de olika brottsplatserna och hjälpte honom att minnas ”rätt”, Sven Å Christiansson, professor i psykologi och en av de främsta företrädarna för bortträngda minnen, samt förre Justitiekanslern Göran Lambertz som anser att domarna mot Quick är solida.
Daniel Söderqvist, VimmerbyTidning.
Till sist något betydligt roligare. I torsdags kunde Bullerbydagen äntligen genomföras igen efter alla år av pandemi. Det var många som gladdes åt all mat, musik, discgolf, räddningstjänstens uppvisning och att hoppa in i polisens piket. Det var en trevlig dag.