När beslutet kom var det inte mycket att göra. Det handlade snarare om att göra det så bra som möjligt. Samordnaren frågade om jag behövde ha någon med mig, men jag sa nej tack. ”Varför skulle det behövas”, sa jag. ”Det handlar ju om en späd liten pojke.”
Samordnaren ryckte på axlarna. ”Han kanske blir krånglig. Det skulle ju i och för sig inte vara så konstigt heller.” Jag skakade på huvudet. ”Nej, det vore kanske inte så konstigt,” sa jag. ”Men grabben är enochfemtio lång och väger fyrtio kilo.” ”Det spelar ingen roll”, sa samordnaren. ”Jag ska be någon av vikarierna att följa med. Sen följer ju god man med också."
Om jag minns rätt var det var på våren 2016 och jag jobbade på ett av Vimmerby kommuns HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar och grabben som var enochfemtio och vägde fyrtio kilo hade just fått sin ålder uppskriven och fick därför inte bo kvar på boendet. Han skulle transporteras till närmsta flyktingförläggning, som i det här fallet var Moliljan utanför Målilla.
Han plockade ihop sina saker i en väska och flera plastpåsar och så satte vi oss i bussen och körde iväg. Det var ingen särskilt god stämning under resan. Ingen sa något. När vi kom fram blev pojken förtvivlad. Han hade fått ovanslafen i en våningssäng bland två andra i ett smalt utkylt rum. Han hade slutligen förstått att han inte längre skulle bo med de andra pojkarna och ha eget rum och kunna ta sig mat ur kylskåpet när han blev hungrig. Eftersom han inte kunnat bevisa att han var så gammal som han sa att han var, hade Migrationsverket skrivit upp hans ålder till över arton år och då hörde han inte hemma på ett HVB-hem. När det var dags för oss att åka bad han om att få följa med hem. ”Snälla”, sa han. ”Varför kan jag inte få följa med hem? Varför måste jag bo här? Jag vill inte det.”
I veckan har Vimmerby Tidning i flera artiklar berättat om turerna kring familjen Berisha, att de fått datum för när avvisningen ska ske och att de gått under jorden. Vi har också berättat om de över åttiotusen kronor som människor skänkt för att hjälpa familjen. Tanken var att familjen skulle få dem som startkapital om de avvisades till Kosovo, eller som startkapital om de fick stanna. Nu befinner de sig mitt emellan, men enligt Lennart Nilsson, som hjälpt dem under tiden i Vimmerby, kommer de ändå att ha tillgång till pengarna.
Det finns förmodligen väldigt få Vimmerbybor som tycker att familjen Berisha ska slängas ut. Två av deras tre barn är födda i Sverige, de känner inte till något annat. De har kompisar här, går i skola och drömmer som alla ungdomar om vad de ska bli när de växer upp. Föräldrarna har försörjt familjen och även de har framtidsdrömmar om att få se sina barn växa upp och utvecklas till goda samhällsmedborgare som gör rätt för sig.
Migrationsverket gör en annan bedömning. De har fått sina instruktioner från de lagar som Sveriges riksdag fattat, och som är fattade utifrån demokratiska spelregler. Eller mer direkt, en majoritet av svenska folket har röstat på partier som i sin tur röstat fram en lagstiftning som säger att familjen Berisha inte har rätt att stanna i Sverige.
Ett av huvudargumenten till att de inte har rätt att stanna i Sverige handlar om att de tidigare gömt sig för att undkomma avvisning och att de nu gör det igen. Att då ge dem uppehållstillstånd vore att premiera andra asylsökande att göra på samma sätt för att få uppehållstillstånd. Migrationsverket menar att signalen skulle bli att får du besked om avvisning så räcker det med att du håller dig gömd ett par år så blir beslutet ett annat.
Naturligtvis måste vi ha regler, men med regler kommer alltid någon att hamna i kläm.
Ser vi på familjen Berisha som människor av kött och blod, med en historia och en framtid, blir det svårt att tycka något annat än att de borde få stanna. Gör vi det däremot mot bakgrund av ett demokratiskt fattat beslut blir det kanske inte lika lätt. I det fallet blir familjen till ett anonymt ärendenummer och en bricka i ett större sammanhang och därmed lättare att avvisa.
För ett par veckor sedan gick jag in på Erikshjälpen i Vimmerby för att se om de hade något soffbord som skulle passa i vardagsrummet. Vid ingången stod en kort grabb, han kan inte varit mer än enochfemtio, enochsextio. Jag tyckte jag kände igen honom och blev glad. Det var ju grabben jag skjutsat till Moliljan. Han vände upp ansiktet och log, och jag såg att det inte var samma grabb, men det fick mig att tänka på honom. Det fick mig att undra var i den stora världen han finns nu och hur det gått för honom.