En del av oss avskyr november, mörkret och vätan.
En av kurserna hette "Kulturella skillnader". Den gavs på Sida-skolan i Härnösand till de som skulle ge sig ut i världen och jobba som biståndsarbetare. Till mytomspunna kontinenter som Afrika, Sydamerika, Asien och Indien. Oftast under två år. Som de andra kurserna syftade också den här till att förbereda volontärerna på det som komma skulle.
Jag kan inte minnas vad kursen kunde visa som direkta exempel på kulturella skillnader, inte annat än att det var fullt normalt med hemhjälp och att ha en egen trädgårdsmästare. Och efter att ha arbetat en del år utomlands vet jag att det inte är något ovanligt, snarare normalt. Jag har själv haft människor som städat min bostad och människor som tagit hand om min trädgård. Men jag tyckte inte om kursen, eftersom den enbart lade fokus på eventuella skillnader. Den brydde sig inte alls om alla likheter som finns människor emellan. I slutändan handlar det om vad vi väljer att lägga vikt vid.
Naturligtvis finns det skillnader. Det kan vara en detalj här och en detalj där. Det kan till och med vara mer än en detalj, och det ska inte underskattas. Men när summan räknas samman är likheterna så oändligt många fler att det blir direkt missvisande att prata om stora skillnader. Folk är som folk är mest över hela jorden och genom hela världshistorien. De flesta är bra, en del är alldeles fantastiska, medan andra är direkt dåliga.
Människor har – oftast – två armar, två ben och ett huvud. De flesta upplever hunger, mättnad, trötthet, sorg, glädje, kärlek, ilska, och alla dessa saker förenar mänskligheten mer än någon eventuell kulturell skillnad.
Men för all del. Låt oss titta på skillnader, för de finns onekligen. Mycket tydligt nu i november. Några av medarbetarna på Vimmerby Tidning tycker november är den sämsta och minst livsbejakande av månader. De tycker november åderlåter dem på livskraft, att månaden endast är full av mördande mörker, av illvillig vind och begynnande vrång vinter. Andra, å sin sida, ser det tvärtom – de ser det som det underbara lugnet innan det fantastiska julfirandet. Tiden då julstressen ännu inte infunnit sig. När det öppnas ett fönster för att julpynta i lugn och ro tillsammans med barnen och verkligen njuta av tiden när det sakta, men säkert, lugnt och i ordnade former, lackar mot jul – den bästa tiden på året.
Det är samma sak med koriander. Det finns de som älskar koriander, och det finns de som inte gör det. Jag tillhör den senare gruppen. De som inte är speciellt förtjusta i örten, men nu finns det som bekant de som är det och då är det rimligt att jag erkänner deras existens. Och varför skulle jag inte göra det? Varför i hela världen skulle jag dra ut i strid för att frälsa mänskligheten från koriander? På vad sätt skulle jag bli en lyckligare människa? Eller för all del, mänskligheten?
Koriander är beroendeframkallande gott. Eller smakar tvål i hela munnen. Det beror på vem du frågar.
Det är alltså alldeles utmärkt med skillnader, att det finns de som hejar på koriander och de som inte gör det. Men i slutänden är skillnaden mellan de som är för koriander och de som är emot, väldigt liten. Faktiskt försumbar.
Min företrädare som informationsansvarig för biståndsorganisationen i El Salvador arbetade i landet i knappt två år. Hon hade den bestämda uppfattningen att det inte fanns något postväsende i landet. "Det fanns inga brevbärare och det fanns inga postlådor." Det var hon säker på. Med den övertygelsen återvände hon till Sverige. Och hon berättade det som en rolig anekdot, och eftersom hon arbetat i landet under lång tid blev hon naturligtvis en auktoritet i ämnet i sin umgängeskrets. Hon hade varit där, självklart visste hon.
Vad hon inte berättade, eller ens visste om, var att hon varje arbetsdag hade passerat kvarterets postkontor. På morgonen till kontoret. På kvällen på väg hem. I och med att hon inte sett postkontoret drog hon slutsatsen att det i El Salvador inte finns något postväsende. All enligt prydlig empiri.
Min företrädare var ingen ondsint människa, snarare tvärtom, godhjärtad och varm. Men hon hade rest ut i världen med en del förutfattade uppfattningar, som hon sannolikt hade plockat upp från kursen "Kulturella skillnader".