Holländaren Jan-Luc de Wulf kom till Nicaragua som volontär på nittiotalet. Han trivdes, träffade en kvinna och ville fortsätta bo i landet. Innan han slutade som volontär köpte han en bit mark på kusten i San Juan del Sur och byggde ett hus. Hans tanke var att hyra ut huset till turister och på så sätt förtjäna sitt uppehälle. Med tiden byggde han flera hus i olika storlekar och affärerna tog fart. Han hade också tur på det att San Juan del Sur blev mer och mer populärt bland turister.
Samma resa gjorde katalanen Manel, fast i grannlandet El Salvador. I hans fall handlade det om ett litet hotell med restaurang på stranden vid el Zonte. Manel hade inte samma tur med ett ökat intresse, men tillräckligt för honom att livnära sig på. När jag träffade honom senast i juli 2013 var han nöjd med det han uppnått. ”Jag har levt på stranden i mer än tio år. Det är det inte många som kan säga."
Det är egentligen ingen skillnad på entreprenörer av typen Jan-Luc och Manel, och alla de som finns i Vimmerby och Hultsfred. Det kan möjligen tyckas mer spektakulärt att bygga hotellverksamhet i ett tropiskt land, men i grund och botten är det samma sak. Det handlar om entreprenörskap, att se möjligheter snarare än svårigheter. Sedan krävs det naturligtvis lite pengar, en vilja av stål och en förmåga att ta sig fram. Jag har inte det som krävs.
Holbox är en ö som ligger norr om Yucatanhalvön i Mexiko. Holbox är maya och uttalas Holbosj och betyder svart hål. Varför är oklart, för det är en ö med ursprungligen mangroveträsk som delvis huggits ner för att skapa sagolika sandstränder som lockar turister. Om jag förstått rätt fanns här ingenting för tjugotalet år sedan. Vid den tiden började entreprenörerna dyka upp och köpa mark för en billig penning. Det första hotellet jag bodde på ägs och drivs av en man från Italien. Enligt uppgift köpte han en bit mark för tjugo år sedan och byggde ett hus. Sedan byggde han flera. Idag är det ett hotellkomplex i den övre prisskalan, precis vid stranden.
Det är många italienare som etablerat sig på ön och driver hotell och restauranger. Hur det kommer sig har jag inte fått någon förklaring på. Möjligen att landsmän inspirerar varandra. Det är också ovanligt många argentinare som arbetar på hotell och barer. Kanske kan man också här anta att nyheten om livet på ön spridit sig bland argentinare.
Ön ligger en meter över havsnivån och på de sandiga vägarna åker fyrhjulingar, golfbilar och mindre lastbilar. Tyngre fordon får inte förekomma. Det är enkelt att hyra en cykel. Överallt byggs det nya hotell och nya restauranger. Inom kort kommer det inte finnas mer mark att exploatera, bortsett från en nationalpark på öns östra del och några områden som staten bestämt inte ska kunna exploateras. På de flesta ställen går det att betala med kort, men betalar man kontant blir det runt tio procent billigare. Skälet till det är enkelt. Med kontant betalning kan säljaren själv välja hur mycket han eller hon vill redovisa när det ska deklareras. Över lag är allt betydligt dyrare. Närmare det dubbla jämfört med fastlandet.
På en restaurang arbetar Paul. Han säger att när han först kom till Holbox var allt jungfruligt. Det gick att gå barfota på vägarna, för sanden var inte hårt packad av alla fordon, och det fanns inga kvarglömda byggnadsrester som sten och betong. Han rekommenderar skaldjurssoppan. Han beskriver den ingående och det vattnas i munnen. Räkor, krabba, musslor och bläckfisk. Innan maten kommer in försvinner elen. Paul berättar att det finns en enda stor generator som försörjer ön med el och att den emellanåt stannar och ön slocknar. Då måste någon kicka igång generatorn. Fylla på mer diesel. Ur miljösynpunkt är det naturligtvis en katastrof. En annan katastrof är vattenförsörjningen. Allt vatten kommer från fastlandet och används i stor myckenhet.
”Men man håller på att dra en kabel som ska säkra elen,” säger Paul. ”Men det väntas ta ett par år till. 2024 är det sagt.” När elen är tillbaka och Paul serverar maten är den tyvärr inte alls lika god som jag föreställt mig. Det är knappt någon soppa alls. Räkorna, krabban och musslorna är goda, men det var soppan jag sett fram emot. Jag förstod förmodligen inte vad Paul berättat.
På en annan restaurang ser jag en man som har ett ansikte tatuerad på sin högra överarm. Det är ett känt ansikte. Det är Astrid Lindgren. Han sitter tillsammans med en kvinna och två barn. Jag antar att de är svenskar och det visar sig stämma. Familjen Lindroth från Stockholm. Emma och Daniel Lindroth. Barnen säger inte mycket. Jag frågar Daniel varför han har Astrid Lindgren på sin arm. ”För det är väl Astrid Lindgren?” ”Självklart! Det är väl det bästa man kan ha,” säger han och skiner upp. Han berättar att han varit i Astrid Lindgrens Värld en gång, men varken Emma eller barnen har varit där. Jag uppmanar dem att besöka parken och de nickar instämmande.
Avslutningsvis önskar jag er alla en god jul. Jag ska fira den hos vänners vänner i staden Merida där jag förväntas laga köttbullar, grava lax och få till en Jansson. Tyvärr glömde jag ta med ansjovis, och jag glömde kryddpepparn till köttbullarna också. Men det finns oftast något motsvarande. Det är inte alltid lätt att tänka längre fram.