Det låg egentligen utanför det jag höll på med. Jag skrev nyhetsartiklar och reportage, att göra om en text så att den kunde spelas upp på en scen var inte det jag sysslade med. Emellertid tog jag mig an uppgiften. Jag träffade teatergruppen, som höll till utanför Ystad, och det första jag sa var att de behövde ändra titeln. Grävskopa är inte detsamma som grävmaskin. Jag vet, sa jag, min farsa är grävmaskinist, och han blir skogstokig om någon påstår att grävskopa och grävmaskin är samma sak.
Projektet rann ut i sanden för min del, men på ett besök hemma hos farsan i Linköping visade jag honom Mankells text. Jag tror aldrig han läste den. För han hade redan bestämt sig. Någon som kallar en grävmaskin för en grävskopa hade förlorat hans förtroende för tid och evighet. Och förtroendet för den personen kom aldrig tillbaka.
Jag kan inte säga att jag delar min fars kategoriska inställning, men mediabranschen handlar i grund och botten om förtroende. Läsarna måste ha förtroende för tidningen, och tidningen måste leverera saklig och seriös journalistik så inte läsarnas förtroende skadas. I ett sämsta scenario kan det sluta som i farsans fall, att förtroendet aldrig kommer tillbaka.
Förtroendet inom en tidning är också helt avgörande. Som ansvarig utgivare måste jag ha förtroende för nyhetschefen, sportchefen, chefen för opinionssidorna och alla medarbetare. Det omvända är lika viktigt. Medarbetarna måste ha förtroende för mig.
För att bibehålla förtroendet för en tidning, och även stärka det, är det viktigt att vara så öppen och tydlig som möjligt. Läsaren ska veta vem som skrivit artikeln, var uppgifterna kommer ifrån, alla betydelsefulla fakta måste redovisas, och alla sidor som är relevanta måste komma till tals. Det är endast så förtroendet upprätthålls.
Fram till ganska nyligen har den allmänna uppfattningen varit att vi har förtroende för människor till dess motsatsen är bevisad. Vi lånar naturligtvis inte ut vår bil till första bästa person vi träffar på gatan, men vi utgår inte heller ifrån att han eller hon är en rätt igenom ond och skurkaktig person. Vi visar människor tillit till dess att motsatsen är bevisad.
De senaste åren tycker jag mig dock ha märkt en förändring. Innan jag började på Vimmerby Tidning arbetade jag på kommunikationsavdelningen på polismyndigheten, där kollegor, betydligt yngre än jag, inte tvekade att deklarera att de inte hade förtroende för någon, innan det var bevisat att de gick att lita på. Alltså det omvända.
Bortsett från att livet måste bli betydligt krångligare om man inte litar på någon innan de förtjänat det, merparten av jordens befolkning känner vi trots allt inte, har jag svårt att förstå hur det blivit så. Vad är det som gjort att vi gått från att generellt lita på människor, till misstro mot alla vi inte känner?
En sommar för några år sedan besökte jag Malmö. I Pildammsparken sattes Mankells ”Grävskopan” upp. Jag gick dit för att se den. Det är en monolog om en gammal grävmaskinist. Den var bra, och inte en enda gång nämndes ordet grävskopa. Det var alltid grävmaskin.
Jag tror inte för ett ögonblick att det var min förtjänst att grävskopa var utbytt. Snarare tror jag att farsan letat upp Mankell i himlen och att de pratat ut med varandra och att Mankell sedan ordnat så att ordvalet blev rätt. Men bestämt sig för att behålla titeln för att reta farsan.