Rolf Lassgård i svenska filmatiseringen av Fredrik Backmans debutroman "En man som heter Ove". Hur mycket "Ove" är det i dig?
Till en början möter vi en man som är förgrämd och bitter, och som är mycket tydlig med att regler är till för att följas. När de inte följs är det ett bevis på samhällets upplösning, dekadens och allmänna nedmontering. Och reaktionen på det kan inte vara annat än uppgivenhet och att det egentligen inte finns någon mening med att fortsätta streta på. Reaktionen kan inte vara annan än att nu är det dags att kasta in handduken, att ta sin Mats ur skolan, att helt enkelt tacka för sig och låta sig nöja. Det blev inte som jag tänkt mig, och nu får det banne mig vara nog!
Ovanstående är ett försök till sammanfattning av inledningen till Fredrik Backmans debutroman ”En man som heter Ove”, och alla som läst boken eller sett filmatiseringen vet att det finns en utveckling som inte är lika hopplös som inledningen. Jag vill emellertid uppehålla mig vid inledningen, för det finns många "Ove" ute i samhället, eller kanske lite "Ove" i oss alla– framför allt i en månad som januari, där det är relativt enkelt att hitta goda skäl till hopplöshet. Särskilt i år.
Kanske lite extra tunga steg i januari, den fattigaste månaden för många. Och extra tufft i år. Och mörkt, kallt... och ja, januari.
I januari är det oftast kallt, definitivt mörkt, och det är månaden då vi har särdeles ont om pengar. I år är det etter värre, med hög inflation som driver upp priserna, och så elpriserna som är ett eget kapitel. Utöver det är det är långt kvar till sommaren och nästa ledighet och dagarna rör sig långsamt, långsamt framåt. Hur är det då möjligt att inte tänka mörka tankar?
"I januari är det oftast kallt, definitivt mörkt, och det är månaden då vi har särdeles ont om pengar. I år är det etter värre, med hög inflation som driver upp priserna, och så elpriserna som är ett eget kapitel", skriver krönikören.
I Oves fall finns det en grundläggande orsak till hans nedstämdhet, en orsak som vi alla drabbas av förr eller senare, en orsak som tillhör livets cykler, som är ofrånkomlig om vi lever tillräckligt länge. Att någon nära anhörig rycks bort. Oves skäl till att vara deprimerad är således både normal och legitim. Icke desto mindre kan jag inte undgå att läsa in en grundton av pessimism i honom. Visst, regler är till för att följas, men finns det inga regler utan undantag? Och att vissa saker ska göras på ett visst sätt, annars är det fel, är det verkligen så, och hur viktigt är det i så fall?
Rolf Lassgård under inspelningen av filmen "En man som heter Ove" där han spelar rollen som den petige Ove. "Vi har alla en grundton i vår sinnesstämning. Den rymmer hela spektret. Från den eländigaste av svartsyn till den mest lallande positivism", konstaterar krönikören.
Som alla andra har jag träffat olika "Ove" genom åren. För en del år sedan hade jag en äldre kollega som hade många drag av Ove i sig. Han kunde bli oerhört provocerad om någon fullt frisk person fräckt ställde sig på en handikapparkering och hurtigt småflinande traskade därifrån. Det var inte så att han nödvändigtvis konfronterade personen i fråga, men han tog det mig sig och ältade det under resten av dagen. Det var naturligtvis inget han valde att göra, inget han reflekterade över, och det spelade ingen roll om jag försökte säga att han naturligtvis hade rätt i sak. Som icke handikappad är det inte tillåtet att ställa sig på en handikapparkering. ”Men just nu är du den enda som lider av det”, sa jag. ”Du går runt och är förbannad och mår inte bra av det. Försök att släppa det.”
”Inte bara jag”, muttrade han. ”Hurså”, sa jag. ”Den som är handikappad och inte har någonstans att parkera lider också”, sa han. Och det äger väl i och för sig sin riktighet, men det är därför vi ha parkeringsvakter som ska beivra slikt beteende.
Hade Ove kommit till min kollegas undsättning hade han kunnat argumentera att om ingen följer de lagar och regler vi har så upplöses samhället. Och det är naturligtvis sant. Civilkurage och en moral som tar hänsyn till, och respekterar sin nästa, är enbart av godo. Men jag tror inte det handlade om det i min kollegas fall. Snarare att han gick omkring och bar på en sorg eller ilska eller förgrämdhet som han ville få utlopp för. Han sökte ett konkret fel eller en konkret oförrätt han kunde hänga upp sin sorg eller ilska på. Och så fann han den flinande felparkeraren.
Kanske lite extra tunga steg i januari, den fattigaste månaden för många. Och extra tufft i år. Och mörkt, kallt... och ja, januari.
Vi har alla en grundton i vår sinnesstämning. Den rymmer hela spektret. Från den eländigaste av svartsyn till den mest lallande positivism. Från att bara se problem och svårigheter, till att bara se lösningar och möjligheter. Hur grundtonen hamnat där vet jag inte, men förmodligen är det en kombination av arv och miljö. Hur mycket vi själva kan påverka den vet jag inte heller. Men jag vet att bland det bästa omdöme jag fått från min bror var när jag frågade honom om hans yngste sons karaktär. ”Hur är han som person?”, frågade jag.” Pojken föddes när jag arbetade utomlands så jag hade ingen möjlighet att skapa mig en egen uppfattning. Han är precis som du”, sa min bror. ”Positiv hela tiden och till allting.”
Fram till dess hade jag aldrig funderat stort på vilken eventuell grundton jag hade. Jag var väl som jag var, och som folk i stort. Men alltså inte enligt min bror. Han såg mig tydligen mer som personen som lallade runt med sin positivism. Bra eller dåligt? Jag väljer att se det som bra.