Farsan var drabbad, men inte alls lika mycket som jag. Och han visste med all säkerhet inte om vad det var han led av, även om jag vill minnas att jag fick diagnosen strax innan han dog.

Den medicinska termen är Dupuytrens kontraktur, efter den franske kirurgen Guillaume Dupuytren, som 1832 först beskrev tillståndet. I folkmun kallas åkomman för vikingasjuka, och anledningen till det är att sjukdomen är vanligast förekommande i Norden eller på platser där vikingarna härjade och senare slog sig ner. 

Symptomen är att ett eller flera fingrar drar ihop sig så det blir omöjligt att räta ut dem. Och anledningen till det är att bindvävshinnan över de senor som böjer fingrarna blir kortare och tjockare. Det gör att ett eller flera fingrar böjs och blir svåra att sträcka ut. Möjligheten att räta ut fingrarna minskar successivt till dess att de inte går att räta ut alls.

Det finns tre olika sätt operera Dupuytrens kontraktur. Den enklaste är att lägga en lokalbedövning och sedan ta en nål och sticka sönder bindvävsförhårdnaderna och därefter räta ut fingrarna. Nackdelen med den metoden är att sjukdomen oftast kommer tillbaka redan efter ett par år och att göra samma operation igen ger ett sämre resultat. De vana handkirurgerna väljer därför oftast att bara göra det en gång för att därefter använda sig av de två andra metoderna.

Jag fick båda mina händer åtgärdade på det första sättet 2015. Redan efter ett par år var åkomman tillbaka. På våren 2019 blev jag sövd och fick min högra hand opererad med ett alldeles strålande resultat. Året efter kom pandemin, och vänstern fick vänta. Våren 2022 tog jag ny sats. Jag gick till hälsocentralen i Vimmerby för att få en remiss till ortopeden, för att där få en remiss till handkirurgen.

På ortopeden det emellertid inte som jag tänkt mig. Istället för att kolla handen och ringfingrets felställning kom läkaren på att han nog ändå skulle prova att göra ännu en nålfasciotomi, alltså att lägga en lokalbedövning och så med en nål sticka sönder den förhårdnade bindvävshinnan. Jag hade alla möjligheter att tacka nej och nöja mig med remissen, det var ju trots allt därför jag var där, men läkaren insisterade och jag lät det ske. 

När han insåg att operationen inte skulle lyckas fullt ut sa han att han naturligtvis skulle skriva en remiss också. ”Det är lika bra att jag skriver en remiss redan nu. Så att processen snabbas på.” Vid ingreppet fanns förutom läkaren och en assisterande undersköterska, även en läkarkandidat. Kanske var det honom som läkaren ville imponera på.

Relationen mellan läkaren och mig blev snabbt frostig redan innan nålstickandet skulle ta sin början. Läkaren frågade om jag fortfarande jobbade, eller om jag slutat. Jag tittade på honom och frågade om han trodde jag var pensionär. ”Frågar du mig på fullt allvar om jag är pensionär”, sa jag. Vad han svarade gick inte att höra, det var något mumlande. Men för all del, jag är född 1966 och således 56 år. Är man dålig på att räkna kan det ju bli fel på tio år. 

Efter nålfasciotomin var det dags för rehab och en arbetsterapeut, men det var lite krångligt att hitta dit, sa undersköterskan, och apropå det här med pensionärer så kunde hon be någon från Röda Korset att hjälpa till. På de allra flesta sjukhus finns pensionärer som arbetar som volontärer från Röda Korset som hjälper patienter att hitta rätt, eller om de har svårt att gå kan de bistå med en rullstol. De gör en briljant insats!

En äldre dam från Röda Korset tog mig alltså vänligt i armen och ytterst långsamt började vi gå mot Rehab och arbetsterapeuten. Jag tyckte hon andades med viss svårighet, men jag tänkte att hon ändå var väldigt liten och nätt så det skulle inte vara några svårigheter att bära henne en avsevärd sträcka om det behövdes. Efter en bit stannade hon upp och tittade på mig. ”Jag tror bestämt jag glömt bort vart vi skulle. Var det Rehab eller Rehab i källaren?”, sa hon och plirade med ögonen. Jag erbjöd mig att gå tillbaka och fråga, men det ville hon inte veta av. ”Det måste vara Rehab”, sa hon och ledsagade mig vidare. När vi var halvvägs berättade hon hur jag skulle gå den sista biten och vände om och gick tillbaka.

Det finns alldeles säkert statistik på hur många i Sverige som lider av Dupuytrens kontraktur. Hur stort mörkertalet kan tänkas vara är mera oklart. Hur många som likt farsan går runt med symptom, men som inte vet vad det är. Våren 2018 satt jag nere på solkusten i Spanien och skrev på första utkastet till det som sedermera blev spänningsromanen ”Bortom förlåtelse”. Jag blev bjuden på middag av ett par som bor där permanent, med på middagen fanns två andra par. Medan vi åt noterade jag att alla män, utom värden, hade krokiga fingrar i varierad grad. Någons lillfinger låg dikt in mot handflatan. Någon annans pekfinger spretade i en onaturlig ställning, medan mina båda ringfingrar pekade in i nittio grader. När vi alla gjort samma iakttagelse var samtalsämnet givet.

Slutligen. Fingret blev rakare, det erkännandet ska läkaren ha, men det blev inte rakt och jag kommer behöva operationen i alla fall.

P:S

Nu går jag på min första sommarsemester sedan 2014 och är tillbaka i mitten på juli. Jag hade tänkt skriva krönikor ändå, men den förnämliga Rebecca Forsgren Malmström och den lika förträffliga Jenn Hultberg har övertygat mig om att det inte blir någon riktig semester om jag fortsätter med krönikorna. Men – vi får se. Trevlig sommar!