"Och det som förmodligen stör mig mest med människor som är döda är att de inte går att prata med. Naturligtvis går de att prata med, men man får aldrig något svar. Med jämna mellanrum kommer jag på mig själv med att tänka att det där måste jag fråga farsan om. Han om någon borde ju veta."
Många månader efter att min dåvarande sambos styvpappa gått bort kunde hon falla i gråt och säga att han varit borta alldeles för länge. ”Han har varit borta så länge nu”, sa hon och grät. ”Varför har han varit borta så länge? Det är hopplöst!” Jag stod ganska handfallen och förmådde inte riktigt att trösta henne. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade inte upplevt att någon mig så närstående gått bort, inte känt av tomheten och hopplösheten. Strängt taget var jag ganska omogen och hopplös som stöd.
Det är inte säkert, men nu tror jag mig veta bättre. Och det som förmodligen stör mig mest med människor som är döda är att de inte går att prata med. Naturligtvis går de att prata med, men man får aldrig något svar. Med jämna mellanrum kommer jag på mig själv med att tänka att det där måste jag fråga farsan om. Han om någon borde ju veta. Jag skulle också vilja fråga honom om sånt som hände innan jag föddes.
Sista halvåret han levde kom vi varandra närmre. Vi fick en ny chans att lära känna varandra och för det är jag tacksam, men det finns så mycket mer jag skulle ha velat fråga om. Efter att han dött ringde en lumparkompis till honom. Han beklagade sorgen och berättade sedan hur farsan sett till så han slapp åka på stryk av en annan värnpliktig. Det gick att höra på rösten hur tacksam han var och hur han såg upp till farsan. Det hade jag velat veta mer om. Eller hur taket rasade in under ett tunnelbygge på Liljeholmen och han av en ingivelse precis flyttat grävmaskinen och på så sätt undkom rasmassorna.
I helgen är det åter dags att minnas och hedra våra döda. Det är åter tid för reflektion. Men det är också ett bra tillfälle att tänka på de som fortfarande lever. De har fortfarande saker att berätta som vi inte känner till och som vi kommer att gräma oss över att vi aldrig frågade när de väl är borta.
Vad gäller att inte kunna prata med de döda var farsan likadan. Hans äldre bror dog knappt tio månader innan han själv gick bort. Vid ett flertal tillfällen sa han att han tänkt fråga Kalle om något, men så kom han på att det inte gick. Oftast handlade det om människor från deras gemensamma barndomstrakt i Lundby utanför Finspång. Vad som hände med den eller den personen. Och hur var det nu egentligen när den eller den gården bytte ägare? Visst gifte hon sig med han i Gomma? Att det inte gick att fråga längre gjorde honom lika irriterad som det gör mig nu.
I början på nittiotalet satt jag ner med min morfar och intervjuade honom under flera timmar. Jag spelade in allt på kassettband som finns kvar, men som jag inte lyssnat på sedan strax efter inspelningen. Jag vill minnas att jag hade någon idé om ett bokprojekt, men att det inte skulle handla om min morfar, men väl om hans far, amerikafararen. Han som åkte till Amerika, tjänade pengar och köpte tillbaka släktgården. Och morfar hade mycket att berätta om släktens patriark, men inte heller han kunde redogöra speciellt detaljerat för tiden innan sin egen födelse, och det är ju sällan någon kan. Det blev mest släkthistorierna om hur Ferdinand jobbade som rallare, om hur han tog ut pengar medels revolver när ryktet gick om att banken vara nära konkurs, eller hur han vid ett krogslagsmål höll på att få halsen avskuren, men hur han i sista stund lyckades få ner hakspetsen så snittet hamnade där istället – han ska ha haft ett tydligt ärr över hakspetsen.
Ett ljus i en lykta tänds vid en grav under allhelgonahelgen.
Sedan jag flyttade till Vimmerby permanent har jag av naturliga skäl träffat min mamma mer än jag gjort tidigare när jag bott på andra platser. Jag har också behövt fråga henne om saker som jag inte känner till om bygden, och hon har berättat. Hon har också berättat om saker som hände när hon var ung och långt innan jag kom till. Hon har berättat om hur hon som liten flicka smög upp till amerikafararen och hans hustru Anna och satt med dem runt den öppna elden när höstmörkret sänkte sig och hörde dem berätta om allt de upplevde i det stora landet i väster. Eller att morfar var tvungen att följa med henne på vägen genom skogen till skolan och visa att det inte fanns något troll bakom den stora stenen.
I helgen är det åter dags att minnas och hedra våra döda. Det är åter tid för reflektion. Men det är också ett bra tillfälle att tänka på de som fortfarande lever, och kanske be dem berätta något om sig själva. Fråga om sånt vi inte vet, men alltid undrat över.
Trevlig allhelgona!
Ett ljus tänds vid en grav under allhelgonahelgen.