Upplevelsen var mycket speciell, och den har bara hänt en handfull gånger i mitt liv. Att stå alldeles hänförd inför något som jag antingen sett fram emot mycket länge och som blev så oändligt mycket bättre, eller att upptäcka att jag oförhappandes hamnat i en fantastisk upplevelse.

Första gången det hände var i början på juli 1983. Jag och två kompisar tågluffade i Europa. Vi drog snabbt ner till södern och solen. På vägen hem stannade vi till i Paris. Vi besökte Louvren. Vi sprang genom det berömda museet, förbi fantastisk konst och skulpturer, vi ignorerade allt, för att så snabbt som möjligt få se den omtalade kvinnan med det mystiska leendet.

Och upplevelsen blev större än jag kunnat hoppats på. Och med tanke på att jag bara var sjutton år och det hände för första gången så var jag oförberedd på den översvallande känslan. Att få se Mona Lisa på riktigt! I verkligheten! Precis just där! Att tavlan var mindre än vad jag föreställt mig och att den var inglasad och därför lite svår att se spelade ingen roll.

Min bäste kamrats dotter, fröken E, visade samma överväldigande entusiasm när hon besökte Astrid Lindgrens Värld för ett antal år sedan. Hon sprudlade av glädje över att få se Pippi, Ronja och Emil. Hon hade svårt att bestämma sig för vad hon ville se och hade inte kamraten lagt upp ett schema hade hon förmodligen bara obeslutsamt sprungit mellan Villa Villekulla, Mattisborgen och Katthult.

Ingrid Anderssons insändare förra veckan skapade en stor debatt på Vimmerby Tidnings Facebooksida. Helt plötsligt var det som att alla i Vimmerby med omnejd var med i diskussionen och hade en åsikt i frågan, och det gjorde mig glad. Jag blev också glad över den goda ton som användes. Såvitt jag såg förekom inga slag under bältet.

Huruvida Astrid Lindgren sagt det ena eller andra tänker jag inte lägga mig i. Och visst går det åt väldigt mycket pengar, och det finns säkert familjer som inte har råd att lösa entrén. Men jag inser också att det inte går att bedriva den verksamhet som Astrid Lindgrens Värld gör, om det inte finns intäkter. Lika lite som Vimmerby Tidning kan bedriva bra journalistik om vi inte tar betalt.

Det finns emellertid en aspekt som inte togs upp i debatten, och det är att jämföra Astrid Lindgrens Värld med alla statliga museer. Det finns en bit över tjugo statliga museer i Sverige. De får bidrag på många hundra miljoner kronor varje år, och de får det för att vi ska kunna bevara kulturarvet, lära oss om historien och få perspektiv på samhällsutvecklingen. Jag vill understryka att jag på intet vis är emot de statliga subventionerna, snarare tvärtom. Jag tycker det är fantastiskt att vi har dem och att det vanligen är fri entré.

De flesta återfinns i Stockholm, och det är kanske inte så konstigt, men den geografiska placeringen tycks också öka värdet på dem, som att Stockholm gör dem mer viktiga. Medan det i landsorten inte är lika viktigt eller betydelsefullt. Men finns det något mer svenskt än Astrid Lindgren? Den övervägande majoriteten av oss som bor i landet har någon form av relation till Astrid Lindgrens berättelser. De är en gemensam referenspunkt för de allra flesta. Eller för all del ett gemensamt samtalsämne för ung som gammal.

Jämförelsen mellan statliga museer och Astrid Lindgrens Värld haltar naturligtvis. De förra är museer, oftast för vuxna, medan Astrid Lindgrens Värld är en nöjespark, och riktar sig huvudsakligen till barn. Astrid Lindgrens Värld är dessutom kommersiell, har ofta omkring en halv miljon besökare varje år, drar in mångmiljonbelopp, som återinvesteras i verksamheten, men som också genererar en aktieutdelning till ägarna på tre, fyra miljoner varje år, och för Vimmerby kommun är den naturligtvis ovärderlig.

Men även om jämförelsen haltar menar jag att den ger perspektiv. De statliga museerna har statsbidrag, de flesta ligger i Stockholm och anses som nationellt viktiga och fina. Astrid Lindgrens Värld får stå för sina egna kostnader, finns på landsorten i Vimmerby, och anses förmodligen inte som lika nationellt viktig eller fin. 

Frågan är hur stolta vi är över Astrid Lindgrens Värld? Vi skulle nog kunna sträcka på oss lite till.