På morgonen steg vi alltid upp tidigt. Det var ingen som behövde väcka en, och det var inget dåligt morgonhumör. Jag slog upp ögonen och var klarvaken. Det blev sällan frukost. Eller rättare sagt, det var innan frukost, så frukost blev det, fast senare, efter någon timmes fiske. Så ner till bryggan med maskburken och de väntande metspöna.
Vi fick alltid fisk. I bästa fall ett par abborrar som morsan kunde steka till frukosten, inte för att vi barn käkade fisken, men farsan tyckte det var gott med nyfångad, nyrensad och nypanerad abborre. Morsan var inte lika förtjust, det var hon som fick rensa och panera fisken. Eftersom vi agnade med mask fick vi också en del mört, men den kastade vi tillbaka, bortsett från några enstaka som vi tog med till gårdens katter. Det sprakade när de satte tänderna i fisken.
Det märkliga med barndomens somrar är att de aldrig tog slut. Naturligtvis tog de slut, men upplevelsen var att de aldrig tog slut. I alla fall de första sommarloven, de på landet, med fiske och bad och bygga kojor i skogen och fotboll nere på ängen, där min bror och jag turades om att stå i mål och den andre fick bestämma vilka lag som möttes, vilka som skulle vinna, med hur mycket, vilka som skulle göra målen och dessutom kommentera matchen som Arne Hegerfors. ”Krol spelar upp bollen till Willy van de Kerkhof, som passar till Arie Haan som avancerar över mittlinjen och in på italienarnas planhalva och skjuter och bollen går i mål! Otroligt! Men den borde väl Dino Zoff ha tagit.” Efter att Sverige blivit utslaget i VM 1978 var Holland laget att hålla på.
Tid är en märklig sak. Objektivt är tiden alltid densamma. Det går sextio sekunder på varje minut, sextio minuter på varje timma, tjugofyra timmar på varje dygn osv, objektivt. Men subjektivt är det något helt annat. När jag värmer mat i mikron är jag helt övertygad om att en minut landar på omkring sextiotre eller sextiofyra sekunder. Samma sak är det när tvätten ska centrifugeras. När svenska landslaget i fotboll jagar en kvittering i slutminuterna däremot, då är det precis tvärtom. Då är en minut på sin höjd fyrtioåtta, fyrtionio sekunder. Faktiskt helt obegripligt!
Tiden går hela tiden snabbare och snabbare, men det borde vara det omvända. När man fyller två år har man fördubblat sin livslängd. När man ska fördubbla den därefter tar det dubbelt så lång tid. Alltså två, fyra, åtta, sexton, trettiotvå och sextiofyra. Ingen har lyckats med konstycket att fördubbla sin livslängd en sjunde gång. I alla fall inte enligt Wikipedia.
En annan aspekt på tid och livslängd är huruvida den är förutbestämd eller inte. I den nordiska mytologin är det de tre nornornas trådar, Urd, Verdandi och Skuld, som bestämmer längden på varje människas liv. Lång tråd, långt liv. Kort tråd, kort liv. I sin extrema uttolkning betyder det att antalet ord en människa använder under sitt liv är förutbestämt. Ett bra råd till den pratglade torde då vara att inte använda för många ord i ungdomen, spara några till senare så du inte behöver sitta tyst på ålderdomen.
När farsan närmade sig slutet pratade vi mycket om tid och hur den hela tiden accelererar, att livet går fort. Men det som verkligen irriterade honom med livets slut var att han inte skulle få veta hur det gick och vad som hände. Jag skrattade och sa att det får ingen, eftersom tiden bara fortsätter i all oändlighet, också när ingen av oss är med längre.
Farsan skakade på huvudet. ”Du förstår inte”, sa han. ”Jag skulle så gärna få veta hur det gick. Hur allt slutade.” Han var bokläsare. Så resonemanget var kanske inte så konstigt.