Till en början var morgonmötet som vanligt. Nyhetsproducenten berättade vad som var planerat, och kastade sedan upp idéer som kunde bli till nyheter. Medarbetarna hängde på. Ibland var det något som hänt nationellt och som kanske gick att bryta ner på länsnivå, ibland en idé som någon ville bolla med kollegorna för att se om han eller hon tänkt rätt, om det kunde bli något. Alla utom de som för tillfället sände radio deltog i mötet.
Så var det en medarbetare som frågade om någon lyssnat på Ekots morgonsändning där man uppmärksammat att det var tio år sedan Svininfluensan kommit till landet. Det var ett långt inslag, berättade medarbetaren, som gick igenom en mängd fakta, som gjorde återblickar, som tog in experter som fick kommentera allt i efterhand.
”Men inte med ett enda ord nämnde de narkolepsin som drabbade en del av dem som vaccinerade sig”, sa hon. ”Ett långt, långt inslag, men inte ett enda ord om narkolepsin!”
Sedan brast det för henne. Hon berättade om sin dotter och den mardröm hon tvingats igenom och som hon fortfarande befann sig i tio år efter att hon gjort som myndigheterna rekommenderat henne att göra, att vaccinera sig. Morgonmötet drog av naturliga skäl ut på tiden. Medarbetaren behövde få ur sig all sorg och ilska, och kollegorna ville finnas där för henne.
Svininfluensan dök först upp i USA och Mexiko i april 2009. I juni samma år klassade Världshälsoorganisationen WHO, svininfluensan som en pandemi. I september 2009 godkände EU-kommissionen Pandemrix mot influensa A/H1N1, det vill säga svininfluensa, och i oktober kunde de första svenskarna erbjudas vaccination. Under perioden oktober 2009 och april 2010 vaccinerades 5,3 miljoner svenskar mot svininfluensan.
Enligt Läkemedelsverket så var det fram till 2020 knappt fyrahundra fall av narkolepsi som kunde misstänkas ha med vaccineringen mot svininfluensan att göra. När de tittade närmre på fallen justerade de ned antalet till mellan hundrafemtio och tvåhundra. För de som drabbades av sjukdomen spelar antalet naturligtvis ingen roll. Det blir inte lättare eller bättre för den enskilde att få eller färre råkat ut för en livslång sjukdom när de själva bär på den. För den enskilde är olyckan hundraprocentig, deras liv har oåterkalleligen vänts upp och ner och kommer aldrig bli detsamma.
Betänker man emellertid alla de miljoner som inte drabbades av svininfluensan tack vare vaccinet så går det inte att komma ifrån att vaccineringen var rätt utifrån det bästa för det stora flertalet.
Sedan lite drygt ett och ett halvt år lider världen av en ny pandemi. En som är många resor värre än svininfluensan. I Sverige finns hittills nästan 15 000 dödsfall registrerade. I världen är siffran mer osäker, men enligt tillgänglig statistik närmar den sig fem miljoner. Samtidigt som pandemin fortsätter att skörda liv verkar det som att vaccinationsmotståndarna blir allt fler. Kanske inte lika mycket i Sverige, men väl i Europa och USA. Och grunden för motståndet tycks vara en grundmurad misstro mot det offentliga, att det offentliga söker föra allmänheten bakom ljuset, att allt bara är dimridåer för att luras. Men vad motivet skulle vara är emellertid oklart.
Det finns ingen lag som säger att alla måste vaccinera sig. Det står var och en fritt att göra som de vill. Och för den övervägande majoriteten innebär det inget särskilt att bli smittad, de allra flesta blir inte allvarligt sjuka. Men de som väljer att inte vaccinera sig löper stor risk att bidra till att smittan fortsätter att spridas, att de som är sköra riskerar att smittas och bli allvarligt sjuka och kanske dö. De riskerar att bidra till att viruset får en möjlighet att leva vidare och då kanske muteras till något ännu mera smittsamt eller dödligt.
Resonemanget går att överföra globalt. Om de rika länderna inte hjälper de mindre rika länderna med vaccin försvinner inte viruset och då spelar det ingen roll att västvärlden lyckats kämpa ner viruset inom de egna gränserna.