Mitt första jobb var i en livsmedelsbutik. Jag var sexton år och jobbet var något jag gjorde på lov och helger. Jag ansvarade för mejeridisken, drickaavdelningen och att städa vid stängningsdags och jag trivdes alldeles utmärkt. Mycket beroende på att arbetskamraterna var bra. De var vänliga, hade humor och hjälpte gärna till om det var något jag inte begrep eller behövde fråga om. Jag tror att mycket var chefens förtjänst. Han var tio år äldre än mig och han spred en bra stämning bland oss som jobbade. Han hade oftast god musiksmak och tyckte om sport. Vi hade mycket att prata om.

De senaste veckorna har Vimmerby Tidning i olika artiklar berättat om vad som är på gång på biblioteket. Vi har berättat att det ska omorganiseras, vilket bland annat betyder att de som inte är utbildade bibliotekarier måste sluta och omplaceras till andra arbetsplatser i den kommunala verksamheten. Vi har berättat att de som arbetar på biblioteket nu av naturliga skäl är upprörda. Vi har berättat att personalomsättningen de senaste åren varit ovanligt hög och att sjukskrivningarna varit många och långa. Allt sammantaget pekar mot att arbetsmiljön inte varit särskilt bra, men det är ingen som vill säga det – eller vad det i så fall beror på.

Vi har i flera år hört rykten om att allt inte stått rätt till på biblioteket. Men det har inte varit någon som velat prata öppet om det och därför har vi inte kunnat skriva om det. För ett par veckor sedan informerades personalen om den kommande omorganiseringen och då tyckte de att det fick vara nog. De uttalade sig visserligen anonymt, och vanligen undviker vi anonyma röster som framför kritik, eftersom det inte blir särskilt trovärdigt. Vi måste alla kunna stå för våra åsikter. I det här fallet var det emellertid inte speciellt anonymt, eftersom det inte är fler än lite drygt en handfull som arbetar på biblioteket.

Ett återkommande rykte har varit att personalgruppen inte alltid kommit överens. Och att det varit så fick jag åtminstone delvis bekräftat i veckan, samtidigt som jag fick höra att allt nu fungerar bra.

I december 2017 beslutade kommunfullmäktige att Vimmerby skulle inrätta ett kontaktcenter i stadshuset. Förenklat uttryckt betyder det att medborgarna snabbare och enklare ska kunna få svar på sina frågor när de ringer kommunen. Det får de eftersom de som arbetar på kontaktcentrum ska vara utbildade och kunniga i att svara på de flesta frågor. Medborgarna ska slippa bli kopplade fram och tillbaka mellan olika förvaltningar och de som jobbar på förvaltningarna ska kunna koncentrera sig på sina jobb och slippa svara på frågor. Kontaktcenter är den nya trenden inom kommunal förvaltning och finns i flera kommuner, bland annat i Hultsfred.

När kommunen fattade beslut att biblioteksreceptionen skulle placeras tillsammans med det nya kontaktcentret har jag inte lyckats ta reda på, men det är rimligen i den vevan som tanken om en ny biblioteksorganisation växer fram, och det är det som senare resulterar i att merparten av de som jobbar på biblioteket tvingas söka andra tjänster.

Jag traskar till biblioteket för att försöka ta reda på vad det hela egentligen handlar om, men bibliotekschefen Thomas C Ericsson är en försiktig general. Han vill inte säga något om huruvida personalgruppen kanske inte alltid drar jämt, och det är väl i och för sig hans jobb, att skydda medarbetarna. Och han kan under inga omständigheter se något samband mellan eventuella problem och den drastiska omorganiseringen, den som innebär att man gör sig av med mer än halva personalstyrkan. Enligt Thomas C Ericsson är meningen med omorganiseringen att kunna möta framtidens krav, och det kräver helt enkelt mera utbildade medarbetare. 

Innan jag går frågar jag bibliotekschefen hur enkelt han tror det kommer att bli att rekrytera utbildade bibliotekarier. Han rycker på axlarna och säger att han inte vet, men att det får bli en senare fråga.

Jag har under åren jobbat på ett drygt tjugotal arbetsplatser. De flesta har varit bra, andra inte. Med tiden har jag kommit att förstå att det är vi som jobbar på arbetsplatsen som bestämmer hur vi ska ha det. God stämning, dålig stämning. Det är ingen annan som bestämmer det. Och det är ett gemensamt ansvar.