Jag träffade Chang utanför det gamla presidentpalatset i Saigon i januari 2000. Han presenterade sig som guide och fixare. Det är det många som gör och har som levebröd i städer som lockar välmående turister. Ibland är de schyssta, ibland inte. 

Vanligen brukar jag vara vänligt avisande, men den här gången i Vietnam var jag missnöjd med den statliga guiden som jag blivit tilldelad och sa till Chang att jag var intresserad av två saker, att träffa en journalist och ett krigsbarn, alltså en person som hade en amerikan som pappa och en vietnamesiska som mamma. Det skulle bli två artiklar som jag kunde sälja i samband med tjugofemårsdagen av Vietnamkrigets slut.

”Det ordnar jag”, sa Chang. ”Och om du är färdig med besöket här kan jag skjutsa dig till ditt hotell om du vill.” 

”Det var snällt”, sa jag och satte mig bakom honom på vespan.

Några dagar senare skjutsade han mig hem till Hoang Van Cuong. Chang hade sagt att han var fotograf och då hade jag blivit besviken, det var ju en skrivande journalist jag ville träffa, men när han sa att Hoang Van Cuong jobbat som fotograf under Vietnamkriget blev jag på bättre humör. Och än bättre blev det när jag förstod att han var fotografen bakom en av de mest välkända bilderna från kriget. Den täta bilden på den sista helikoptern att lämna amerikanska ambassaden 30 april 1975. Bilden där en stor västerländsk man precis har avfyrat en kraftig och hårig höger för få bort en vietnames från den överfulla helikoptern.

Evakueringen den sista april 1975 blev hastig och inte speciellt välordnad. Kollapsen kom snabbt. Plötsligt var Vietcong och den nordvietnamesiska armén redan där. De kom helt enkelt körande i de centrala delarna av staden och frågade de skrämda och paralyserade Saigonborna om vägen till presidentpalatset. Hoang Van Cuong som bestämt sig att vara kvar berättade att han var en av dem som visat vägen. Det finns en bild på honom när han står framför den demolerade järngrinden med sin kamera i handen.

Lika överraskande var det när talibanerna i måndags rullade in i Kabul. Ännu en gång hade någon gjort en väldigt stor felbedömning. Och bilderna från flygplatsen i Kabul var inte vackra att se. De mest hjärtskärande var kanske dem där människor föll från planen som lyft, människor som försökt komma med som fripassagerare, som gömt sig i hjulhusen eller var de kommit åt.

Nu undrar många vad talibanerna tänker göra. Om de ska införa samma stränga sharialagar som när de tog makten förra gången 1996. Lagar som utestänger flickor från skolgång och kvinnor från arbeten utanför bostaden. Där filmer och musik är förbjudet, där händer huggs av vid stöld och där homosexualitet bestraffas med döden. Det finns en del experter som menar att det inte kommer att bli lika strikt, att de talibaner som tog makten på nittiotalet var uppvuxna i krig, i flyktingläger och på extrema koranskolor, och inte förstod värdet av elektricitet och andra moderniteter. Så kan det vara. Dagens talibaner nyttjar sociala medier och har gjort filmklipp för att sprida sitt budskap. Men det garanterar inte att de står för allas lika värde.

Ju äldre jag blir desto mer förvånad, och ibland förtvivlad, blir jag på fördömanden. Jag kan inte förstå vad som är fel med allas lika värde. Du är lika mycket värd som jag, och jag är lika mycket värd som du. Och med den grunden kommer att flickor har samma rätt till utbildning som pojkar, att kvinnor har samma rätt till arbete och karriär som män. Att vi alla har samma rättigheter och skyldigheter. Så länge du inte skadar någon annan, och inte bryter mot de regler vi gemensamt kommit fram till så har du rätt att leva som du vill.

Ett halvår efter att nordvietnameserna intagit Saigon och vunnit det långa kriget blev Hoang Van Cuong gripen och placerad i ett ”omskolningsläger”. Där blev han kvar i sju år. När jag googlar på honom visar det sig att han efter att jag träffade honom rustat upp en gammal amerikans arméjeep som han skjutsar runt turister i, och att han åter fått kontakt med de krigskorrespondenter som fortfarande lever.