Alla föräldrar och ledare beter sig inte illa mot domare, men det räcker med att några få gör det. På sikt kan det resultera i att färre vill ställa upp och döma och då blir det problem att få till matcher.
Matilda Mattsson dömer sin tredje match i fotboll. Det är flickor födda -10. Själv är hon född -06. När hon först fick frågan om hon ville gå en domarutbildning tyckte hon att det skulle bli roligt, hon älskar fotboll, men nu när tredje matchen är igång tänker hon att det här får bli den sista matchen hon dömer. Aldrig mer! Redan efter fem minuter är det föräldrar som skriker att hon dömer fel, att hon är kass, att hon måste vara blind, eller att det där kan aldrig vara frispark.
Ovanstående är påhittat, men förekommer likafullt i vårt avlånga land. Kanske mer på vissa ställen och mindre på andra. Och det gäller naturligtvis inte alla föräldrar eller ledare, men det räcker med att några få gör det och så tappar en Matilda lusten att döma och slutar. Det är både onödigt och dumt, och på sikt betyder det att ingen vill ställa upp och döma – och då blir det problematiskt att få till matcher.
I Sverige finns 290 kommuner och 21 regioner. De befolkas av politiker där en mycket stor majoritet arbetar på sin fritid och får en ringa ersättning. I Vimmerby kommunfullmäktige finns 75 politiker. 49 är ordinarie och 26 är ersättare. I Hultsfred är fördelningen 45 ordinarie och 22 ersättare.
Alla dessa fritidspolitiker är fundamentet i vår demokrati. Utan människor, som är villiga att engagera sig, har vi ingen demokrati. Och de gör det med största sannolikhet inte för pengarnas skull. Ersättningen för att sitta i fullmäktige i Vimmerby är en femhundring per möte, och fullmäktige sammanträder tio gånger per. I Hultsfred får fritidspolitikerna en trehundring och antalet möten är nio.
Emellanåt behandlar vi våra fritidspolitiker på samma sätt som vissa föräldrar och ledare behandlar Matilda Mattsson. Som om det skulle vara helt normalt att skälla dem för det ena eller andra. Det tycker jag är tråkigt. Förenklat uttryckt kan man säga att vi har de politiker vi förtjänar, för så länge vi själva inte vill arbeta politiskt har vi de politiker vi har. På gott och ont.
Granska och kritisera är en sak. Men att uttrycka sig nedlåtande, syssla med personangrepp och dra alla politiker över en kam är både elakt och kontraproduktivt.
Det betyder naturligtvis inte att vi inte får kritisera våra politiker. Det är klart vi får det, och det ska vi göra, men att uttrycka sig nedlåtande, syssla med personangrepp och dra alla politiker över en kam är både elakt och kontraproduktivt. Att vara elak är enkelt. Det går att göra på mer eller mindre raffinerade sätt, från det högröstat plumpa till det mer knivskarpt subtila. Men frågan är alltså till vilken nytta.
Medias uppdrag är att granska makten var den än finns, och det gäller i allra högsta grad våra folkvalda. Granskningen ska vara genomarbetad, saklig och belysa alla sidor, och den ska inte bidra till att öka något politikerförakt för återväxten av fritidspolitiker är i nuläget inte den bästa.
Jag ringer Peter Karlsson (C), ordförande i barn- och utbildningsnämnden i Vimmerby. Vi pratar inte direkt om återväxten, men vi pratar om hur många i de yngre generationerna det är som saknar kunskap i mötesteknik eller att ens skriva protokoll. Det går naturligtvis att hålla möten utan att skriva protokoll, men besluten blir svåra att följa upp om de inte finns nedtecknade, och mötesteknik och protokoll är beprövade och enkla verktyg i en fungerande demokrati. Peter Karlsson säger att det kanske skulle vara bra att få in mötesteknik inom samhällskunskapen i skolan, och det vore nog ingen dum idé.
Media är i högsta grad en del i att alienera väljare från politiker. Det kan ha varit hösten 2002, eller möjligen våren 2003. Jag arbetade som reporter på TV4 Öst och redaktören hade bett mig åka och intervjua ett av Linköpings kommunalråd som hade en pressträff i veckan. Vi gick sällan på pressträffarna, men det gjorde kommunreportrarna på de två tidningarna, och de behandlade kommunalrådet synnerligen illa. De avbröt honom, de skrattade åt honom, de drev med honom och understundom pratade de sinsemellan som om kommunalrådet inte var där.
Efter presskonferensen frågade jag reportrarna varför de höll på som de gjorde. De svarade något i stil med: ”Vadå? Det är ju bara en dum politiker.” Återigen, det handlar inte om att svassa för makten. Det handlar om att uppträda med hyfs.
Nu ska jag gå ut i det vackra vädret och gräva åtta hål för de plintar som ska utgöra grunden för en kombinerad redskapsbod och ett vedskjul.