Att ”döstäda” – och förstå att allt inte kan sparas

Renovering eller flytt kan piska oss in i den "döstädning" vi borde göra lite till mans, lite oftare.
Renovering eller flytt kan piska oss in i den "döstädning" vi borde göra lite till mans, lite oftare.

”Det bästa skulle naturligtvis vara om alla kunde märka upp vad som är vad”, sa Gunilla. ”Att lägga det man tycker är viktigt i en låda och skriva vad det är och varför man tycker det är viktigt, så att de som kommer efter slipper stå frågande inför alla saker.”

Krönika 19 november 2022 08:19
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När farsan dött och det var dags att rensa ur hans lägenhet var jag ganska värdelös. Jag var ledsen och hade en kraftig förkylning, men istället för att hugga i och lyfta ut möbler och att ta snabba beslut om vad som skulle sparas och vad som skulle slängas, blev jag ofta sittande med någon bok eller något brev eller någon text som farsgubben skrivit, och som jag inte visste vad jag skulle göra med. Bokhyllorna var extra känsligt, eftersom jag visste hur mycket min far tyckt om att ha flera bokhyllor fyllda med böcker där han läst varenda en.

undefined
"Strängt taget var Norman Mailer hans absoluta favoritförfattare, även om han de sista åren hittat Joyce Carol Oates och tyckte om henne också", konstaterar krönikören.

Hans favoritroman var Norman Mailers ”De nakna och de döda”, och den måste han ha läst tiotalet gånger. Det var den han alltid återkom till. Även Mailers tegelstentjocka ”Fjärran nätter” hade han plöjt igenom ett par gånger. Strängt taget var Norman Mailer hans absoluta favoritförfattare, även om han de sista åren hittat Joyce Carol Oates och tyckte om henne också.

Min yngre bror och hans familj var desto effektivare. De lyfte snabbt ut soffgruppen, sängen, de flesta borden och allt som skulle köras till Erikshjälpen. Det tog inte lång tid. Samma sak var det med husgeråden, snabba beslut och så var det gjort. Om jag minns rätt så tyckte jag att det gick lite för fort, men å andra sidan var det saker som måste göras och då var det lika bra att få det gjort snabbt.

I veckan fick jag ett telefonsamtal från en trevlig dam som frågade om Vimmerby Tidning hade användning för över hundra år gamla nummer av Vecko-Journalen. Det har vi inte, men jag kunde genast känna igen mig i hennes dilemma. Hon berättade att hon tittat i en gammal koffert som stått på vinden och att hon då hittat en hel hög av den anrika veckotidningen. Jag antar att hon höll på att röja bland mycket som blivit liggande innan det blev försent. Innan någon annan än hon behövde sortera sakerna, någon som inte visste vad som borde sparas och vad som kunde slängas. Hon sa att hon hade frågat om barnen var intresserade av tidningarna, men det var de inte. ”Jag förstår ju att det inte är något värde i dom, men det känns ändå fel att bara slänga dom”, sa hon. Jag kunde bara instämma.

undefined
Renovering eller flytt kan piska oss in i den "döstädning" vi borde göra lite till mans, lite oftare.

Den senaste tiden har vi fått våra lokaler på Vimmerby Tidning uppfräschade. Nytt golv, nytt tak, och färg på väggarna. Under arbetets gång har vi varit tvingade att tömma rummen och då har det varit läge att städa ur och slänga. Vi har hittat mängder av tidningsurklipp från mitten av förra seklet. Vissa har varit svåra att förstå varför de någonsin sparades, medan andra är mer uppenbara. Vi har likafullt hamnat i samma dilemma som den vänliga damen. Och det visar sig att redaktionen är uppdelad i de som inte har några problem att slänga ut allt det gamla, medan andra har det svårare, trots att vi vet att vi inte kommer att återvända till något gammalt gulnat klipp mer än högst en gång. 

För att försöka hjälpa den vänliga damen kontaktade jag Gunilla Gustafsson på Näktergalen och frågade om kanske museet var intresserat av de gamla tidningarna. Hon kontaktade damen och sa att hon kunde titta på tidningarna, men att hon inte kunde lova något. Senare sprang jag på Gunilla Gustafsson och vi kom att prata om problemet med alla gamla saker som sällan är värt något, som inte kommer att användas, och som utan tvekan borde slängas, men – som vissa av oss ändå har så svårt att göra oss av med.

”Det bästa skulle naturligtvis vara om alla kunde märka upp vad som är vad”, sa Gunilla. ”Att lägga det man tycker är viktigt i en låda och skriva vad det är och varför man tycker det är viktigt, så att de som kommer efter slipper stå frågande inför alla saker.” Även här kunde jag bara instämma. Prydligt och rationellt, men jag är understundom notoriskt nostalgisk.

undefined
Att rensa tillhörigheterna efter en bortgången far kan ta sin tid. I det här fallet var det de välfyllda bokhyllorna som krävde lite extra omsorg i valet mellan "spara" och "inte spara".

Innan min bror med familj kom för att röja ut farsans lägenhet plockade jag ur böckerna från bokhyllorna och lade dem i lådor. Egentligen ville jag spara alla, men det var inte görligt, det handlade om att spara de bra böckerna och göra sig av med de som inte var lika bra. Det var ett tufft val. Bakom ryssarna Gogol och Gorkij gjorde jag en överraskande upptäckt. Där stod en halvflaska tio år lagrad maltwhisky av märket Talisker. Jag ruskade på huvudet, jag blundade och öppnade ögonen, men flaskan stod alltjämt kvar. Helt obegripligt! Vad gjorde den där? Och framför allt, vem hade ställt den där och varför?

Så föll polletten ner. Det var jag själv som ställt den där lite drygt ett halvår tidigare. I samband med fars dag. Jag hade rest iväg på jobb och tänkt överraska farsan med den fina whiskyn. Jag hade tänkt ringa och säga något kryptiskt om att ryssarna döljer en hemlighet, men av någon outgrundlig anledning hade jag helt glömt bort att göra det. Alltså blev flaskan stående bakom böckerna. Ganska snöpligt. Eller så var det farsans avskedspresent till mig.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa