Det var i mitten på åttiotalet. Jag skulle precis fylla tjugo och satt och tittade på TV i min första lägenhet och hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Jag önskade att skriken skulle upphöra så jag kunde koncentrera mig på TV-programmet, och ganska snart blev det verkligen tyst, men programmet var inte längre intressant. För jag visste vem det var som skrek. Det var inte första gången jag hörde höga skrik från lägenheten under.
I veckan har vi i ett antal artiklar i Vimmerby Tidning lyft mäns våld mot kvinnor. Vi har bland annat kunnat berätta att antalet anmälningar i Vimmerby kommun ökat med 70 procent mellan 2018 och 2020. I faktiska tal handlar det om en ökning från 27 anmälningar till 46. Det betyder att det i en kommun där det bor omkring 15 000 människor under 2020 gjordes nästan en anmälan i veckan om att en man brukat våld mot en kvinna som han har, eller haft, en relation med. Nästan en anmälan i veckan.
Vimmerby Tidning har under en längre tid planerat att skriva om mäns våld mot kvinnor. Det har bland annat bestått i att ta fram statistik. Nu sammanfaller det med att nästan all media lagt fokus på problematiken och anledningen till det är att flera kvinnor blivit dödade av män de har eller haft en relation med den sista tiden. Bland annat det brutala mordet i Linköping förra veckan. Jag håller med de som menar att det är tragiskt att det ska krävas så många kvinnors liv under så kort tid för att problemet ska tas på riktigt allvar. Nu, när problemet är i fokus, råder det ingen brist på förslag om vad som bör göras. Alla har sin lösning. Som så många gånger förut verkar problemet finnas först när det uppmärksammas tillräckligt mycket i media och bland politiker.
I artiklarna har det bland annat diskuterats huruvida de nya höga siffrorna kan förklaras av att det är flera som törs anmäla, att mörkertalet nu är mindre, att det i själva verket är lika många kvinnor som blir slagna av sina män som tidigare, att det alltså inte skett någon egentlig ökning. Ni får ursäkta mig, men på vad sätt skulle det förändra någonting över huvud taget? Som att vi skulle pusta ut och säga, "jaha, det är inte fler, det är bara ett krympande mörkertal, det var väl skönt."
I artikelserien finns också en diskussion om civilkurage. Jag vill påstå att alla människor har ett personligt ansvar, ett ansvar som betyder att vi ska göra det vi kan för att hjälpa våra medmänniskor i nöd. Vi ska sätta ner foten när något fel begås. Vi ska vara obekväma och inte sopa under mattan. Men – det är naturligtvis lätt att skriva, och ännu lättare att säga. Att leva upp till det är en annan sak.
Jag gick aldrig ner till lägenheten under. Snart flyttade jag ut. En kamrat flyttade in, och jag sa inget om skriken. En tid senare berättade kamraten om skriken och hur han gått ner, för som han sa: ”Kan inte fan låta någon krake till man slå en kvinna.” Eller som Astrid Lindgren uttryckte det i Bröderna Lejonhjärta:
”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. Annars är man ingen människa utan bara en lite lort, sa Jonatan.”
Slutligen, jag är medveten om att en anmälan om våld i nära relation är en anmälan och inte en fällande dom. Jag är också medveten om att det finns ett ömsesidigt samband mellan antalet anmälningar och antalet fällande domar.