Tio år mellan tandläkarbesöken är givetvis i längsta laget, men krönikören gick ändå igenom besiktningen vid senaste kontrollen.
Den första tandläkare jag hade som barn var synnerligen opedagogisk. När jag låg bakåtlutad i tandläkarstolen böjde han sig alltid fram, stirrade in i mina ögon och bakom den blå ansiktsmasken kom den anklagande frågan: ”Dricker du Coca-Cola?” Jag svarade alltid nekande med en ryggmärgsreflex: ”Nej! Absolut inte.” Vilket naturligtvis var en lögn. Hade tandläkaren ställt frågan: ”Hur mycket Coca-Cola dricker du?”, hade han sannolikt fått ett mer rättvisande svar.
En av de bästa tandläkarna jag haft var en kvinna som jobbade på Folktandvården i Norrköping. Hon var uppvuxen i Norge, men hade sitt ursprung från Indien eller Pakistan. Hon hade små, små händer som lämpade sig väldigt väl för en tandläkare. De var så små att hon nästan kunde stoppa in dem i munnen och arbeta inifrån. Hela hon var liten och nätt, och jag fick för mig att hon var så liten att hon nästan kunde kliva in i munnen och sätta sig på tandraden i underkäken och göra sitt jobb. Hamra bort tandsten. Dra en tandtråd mellan tänderna. Kontrollera om jag fått några fickor. Bekämpa tandtrollen ett efter ett som i ett videospel. Hon hade den perfekta fysionomin för en tandläkare.
Tandläkaren Agnieszka Zakrzewska utsågs tidigare i veckan till årets kvinnliga företagare i Vimmerby.
I onsdags kunde Vimmerby Tidning berätta att Centern i Vimmerby utsett tandläkaren Agnieszka Zakrzewska till årets kvinnliga företagare. Det gjorde mig glad av två orsaker. Dels för att hon är en bra och allmänt omtyckt tandläkare och dels för att hon är inflyttad och bidrar till Vimmerbys utveckling. Jag är förmodligen jävig, eftersom det är till Agnieszka Zakrzewska jag går när jag behöver en tandläkare. Eller kanske mer korrekt: Det var till henne jag gick förra året när jag tyckte det var dags att göra en kontroll. Det senaste tandläkarbesöket gjorde jag tio år tidigare när jag var hos den lilla och nätta tandläkaren som var uppvuxen i Norge. Hon med de små, små händerna.
Under 1960-talet tågade "fluortanterna" in i svenska klassrum. De som fick regelbundna floursköljningar under de kommande decennierna kanske grundlade sin goda tandstatus då.
Tio år är naturligtvis för lång tid mellan två tandläkarbesök, men jag tillhör generationen som fick besök av en fluortant en gång i månaden eller vad intervallet var, och fluor fanns i tandkrämen som vi växte upp med, så fluortantsgenerationen är väl rustad, och har vanligen en god tandhälsa. Det har i alla fall jag enligt de tandläkare som undersökt mig genom åren. Enligt Wikipedia dök fluortanten upp på landets skolor mellan sextiotalet och början på nittiotalet då hon eller han pensionerades på grund av att det ansågs för dyrt.
Den andra saken som gjorde mig glad att Agnieszka Zakrzewska lyftes fram är att hon är inflyttad och på så sätt bidrar till att göra Vimmerby mer framgångsrikt. Härom veckan träffade jag en trevlig dam, som berättade att hon flyttat till Vimmerby för säkert femtio år sedan, men att hon upplevde att hon inte riktigt hörde till. ”För att vara en riktig Vimmerbybo måste man vara född här”, sa hon och det kändes tråkigt. Att ge Agnieszka Zakrzewska priset som årets kvinnliga företagare talar emellertid emot det. Eller också är det en generationsfråga, som min utmärkta kollega Sofie Olsson påpekar.
Inflyttning och återflyttning är viktigt för kommuner som Vimmerby. Men när blir man Vimmerbybo?
Oavsett vilket är inflyttning, eller återflyttning, viktigt för Vimmerby kommun, som för Hultsfreds kommun. Den senare hade räknat på en befolkningsminskning på runt sjuttio personer, men det landade på en ökning med åtta personer, vilket bidrog till ett något bättre kommunalt bokslut.
En annan tandläkare jag hade i ungdomen blev jag senare kollega med. Som jag minns det var han som tandläkare helt okej. Möjligen lite väl pratsam och social. Det är svårt att delta i en konversation med en sug instoppad i munnen samtidigt med instrumenten som kontrollerar tandstatusen. Tandläkaren sadlade sedan om och började jobba på Corren där jag också arbetade en tid. Jag berättade aldrig för honom att han en gång varit min tandläkare. Det kändes för intimt på något vis.
