Hon får med all sannolikhet stöd i frågan av ett stort antal, ja, kanske alla markägare i hela världen. I varje fall markägarna i Kinda och Vimmerby kommuner.

Det gäller alltså Eons planerade elkabel mellan Kisa och Vimmerby, via bland annat Södra Vi och Horn.
Det handlar om ett rejält intrång i naturen, mestadels värdefull och högproduktiv skogsmark, eftersom den planerade 130 kV-kabeln ska hänga i luften och därmed kräver en 70 meter bred ledningsgata.

Markägarna vill att Eon ska följa myndigheternas rekommendationer och gräva ner den nya kabeln. Då krävs en ledningsgata som bara är knappa tiondelen så bred, eller 4 meter. Istället för 70.

Markägarna vill dessutom ha en för naturen mer skonsam sträckning utmed riksväg 23/34, och med mindre avstickare ut till de olika samhällena.

Viktig symbolisk fråga
Det naturliga hade väl varit, när någon vill göra intrång i din redan förvärvade privata sfär, att denne för övertyga dig och eventuella myndigheter, att det är rimligt. I detta fallet är det tvärtom - de drabbade som själva tvingas vidta juridiska åtgärder för att bevisa det motsatta - alltså att Eons planer är orimliga.

"Det är första gången domstolen prövar ett liknande ärende, och det är väldigt bra att så sker", berättade Åsa Wolgast Broberg, för vår tidning när Linköpings Tingsrätt med ledamöter, ordförande, notarie och markägare, och företrädare för Eon gjorde syn på platsen. Det vill säga i skogen.

Detta är en viktig symbolisk fråga. Eon motiverar luftkabel istället för markförlagd kabel med att kostnaden blir så mycket större med det senare valet.
Markägarna svarar att värdet av skogen, åkermarken och orörd natur inte går att prissätta. Och att denna investering ska gälla i kanske 70 år, i alla fall 50.

En hängiven skara
Det handlar om en mycket viktig principfråga. Åsa Wolgast Broberg menar att det är dags att samhället tar steget in i den nya teknik som finns - och som myndigheterna förespråkat. Det är dags att gå från ord till handling.

Det råder ingen tvekan om att frågan är ännu ett exempel på den devalvering av äganderätten som sker i samhället. Det finns givetvis undantag, men oftast är markägare mycket hängivna sin mark.

De har många gånger i generationer vårdat och städat, röjt, och plockat, och berett, och gallrat, blädat, trampat gräs, dikat ur, penslat plantor och putsat sin skog.

Påfallande ofta utan att någon tackar dem, eftersom resultatet av god skogsvård, inte syns förrän efter 50 till 70 år. Så lång tid tar det för en Vimmerbytall att växa från liten planta till en ståtlig slutavverkningsbar T36:a.

Devalverad samhällsnorm
Staten har genom historien tagit sig rätten att ändra sina krav, sina regler och inte betala för ändringarna, utan istället lämpa över ansvar och kostnad på markägare. Allemansrätten missbrukas och övertrampen blir allt fler. Ofta utan påföljd.

De flesta glömmer att man besöker någon annan persons företag, när man traskar omkring i naturen, fäller något litet träd för brasans skull, eller anlägger en eld på någon mysig klippa. Respekten för äganderätten minskar.

Annika Bergman, ledamot i LRF:s förbundsstyrelse beskriver detta i olika sammanhang.

Det finns en stor risk att intrången minskar markägarnas vilja att vårda och utveckla. Vilket får till följd att värdet minskar. Därför är det ytterst viktigt att förhindra att äganderätten devalveras i samhällsnormen.

Gräv nu ner kabeln - för miljöns skull, för elsäkerhetens skull, för äganderättens skull.

Och för demokratins skull.

Alf Wesik