Men de borde prata om befolkningssiffrorna. För just utvecklingen mot färre antal invånare hotar deras jobb, de kommunanställda. Det borde intressera mera än vem som trivs bäst i halmen hemma hos bonden.
Fast egentligen borde vi tala om det lite överallt, på lunchrummen, vid köksborden - och i styrelserummen. För tyvärr är det på det viset att det minskande antalet själar i våra bygder påverkar oss alla negativt.
Den minskande befolkningen leder till färre antal fordon på våra vägar, som gör att satsningen på infrastrukturåtgärder minskar.
Detta leder i sin tur till att företagen söker alternativa lokaler närmare i bästa fall kommunernas centralorter, i sämsta fall Sveriges större städer.
Som alla vet leder mindre företagande till färre jobb, vilket gör att skatteintäkterna till kommunerna minskar och skolor, åldringsvård och annan social grundservice hotas.
Om detta borde de tala, de fikande kommungubbarna. Och de fikande kommuntanterna.
Med en landsbygd som allt mer börjar likna något sorts helgparadis för stressade stadsbor, blir underlaget för mindre serviceföretag, för taxibolag och liknande, lidande.
Det har gått så långt vet jag, efter ett tips från säker källa, att taxibolagen i större städer inte ens tar beställningar ut på landet längre, eftersom chaufförerna tycker att det är för ödsligt, för farligt och för strapatsigt.
På bekostnad av övriga Sverige.
Tele- och bredbandsleverantörerna tycker kanske att detta är en gynnsam utveckling. För då täcker de ju procentuellt ännu mer av Sverige befolkning, precis samtidigt som de lägger ner kopparledningar och istället hänvisar landsbygdsboende till fastmobiler.
Med tvivelaktig täckning.
Men ingen annan tycker det är bra för Sverige.
Nu gäller det att de små kommunerna, och regionerna, verkligen inser allvaret. Inser vad som håller på att hända.
För varje kotte som flyttar ut ur en kommun, mister kommunkassan direkt drygt 40 000 kronor i statsbidrag. Indirekt blir förlusterna ännu större. Mycket, mycket större. Se ovan. Och nedan.
För alla vi som bor här vet. Vi vet klart och tydligt att det finns en massa positiva saker med ett boende i djupaste Småland, eller i böljande Östergötland.
Allt fler politiska partier på riksnivå börjar tala om vikten av en levande landsbygd. Om att levnadsvillkoren måste förbättras.
I våras, den 30 april närmare bestämt, ledde den rödgröna alliansen över den borgerliga regeringen med cirka fem procentenheter, i de flesta opinionsmätningar. Den dagen presenterade socialdemokraterna sitt förslag om bland annat höjd bensinskatt.
Jag skrev i ledaren den 30 april citat; "Landsbygden kommer att bli ännu mer åderlåten och? - fasicken vet om inte den regerande alliansen vann valet på onsdagen."
Det var många som kommenterade just dessa ord. Som tyckte att de där stackars bensinskatteörena knappast påverkar någon. Men så blev det. I sossarnas alldeles egen valanalys pekas just detta förslag ut som ett av två-tre viktigaste felsteg.
För så är det, att just småören, småförsämringar, småjäkelskap - egentligen inte spelar någon som helst roll. Om det inte är så att de placeras i en stor himla hög av skatteören, levnadsförsämringar och allmänt jäkelskap.
Vi måste bli fler för hundra gubbar. Låt gärna ungdomarna flytta hemifrån, ut i Sverige och världen, till olika utbildningar, spännande platser och grunddjupa äventyr - men se till att skapa förutsättningar att de kommer hem igen, när de testat färdigt.
När de vill söka sin hembygd igen, sin trygghet och sina rötter. Då måste det finnas möjligheter, inte bara hinder och tjocka murar.
Om detta borde ni tala om i fikarummen i stadshusen. Vi på vår arbetsplats gör det redan, det har jag sett till.
En tanke bara, kanske provision skulle vara en lösning. Tio procent - ja, 4 000 spänn till varje ny inflyttare..? Eller kanske hela klabbet? 40 000 kronor!
Dyrt? Inte alls, någon har räknat ut att varje person med anställning tillför det allmänna en halv mille i ökad omsättning och skatt.
Alf Wesik