Det är verkligen synd att det ska skilja så mycket i ansvarstagande tiden före valen jämfört med tiden före budget. Just dessa kostbara skillnader i åsikter ställer nu till problem.
Det bästa är helt enkelt att alltid vara sparsam. Ja, faktiskt den enda tänkbara strategin för varje ansvarstagande politiker - och tjänsteman.
När politikerna i kommunfullmäktige debatterade budgetramar och svåra tider i måndags kväll, så verkar det ungefär som att den nu uppkomna situationen kommer som en överraskning för de flesta.
Så sent som för några månader meddelades från ansvarigt håll att kommunens ekonomi var i fin form. Att det skulle bli sämre ett kommande år, men att läget var helt under kontroll detta år.
Så får det helt enkelt inte låta från högsta vederbörande. Inte i någon kommun alls. Sparsamhet måste vara rättesnöret under alla år, alldeles oavsett hur pass välfylld penningpungen är just för stunden.
På detta vis har den kommunala verksamheten byggts på under årens lopp. Staplats till en stor hög.
Med en massa verksamheter, stora som små, som vart och ett var viktigt vid stunden det infördes, men som nu skulle må bra av att ifrågasättas.
När politikerna manglade budgetramar nyligen så utgick de från den verksamhet som är - och hur den bäst ska finansieras. I oförändrad form, eller näst intill.
Det smarta vore istället att ifrågasätta all kommunal verksamhet. Ställa förvaltningschefer och nämndordförandena mot väggen - och begära redovisning över personalkostnader, administration, projekt, konsulter, leasingbilar, lönestorlekar osv osv.
Jag är övertygad om att ansvariga för verksamheter som skola, vård och omsorg/social - inte skulle behöva så värst många minuter på sig för att övertyga. Dessa kärnverksamheter kostar helt enkelt massor av kosing - och de måste helt enkelt få kosta kosing.
Men alla övriga förvaltningar drar säkert omkring på en massa verksamheter - och personal - som borde ifrågasättas. Som inte tillför kollektivet, invånarna, ett jota.
Om så inte sker, kommer den krissituation vi hamnat i att förstärkas ytterligare. Med ränta på ränta.
Allt måste vara finansierat ut till sista krona, och allt måste vägas mot att kärnverksamheterna upprätthålles.
Sedan finns det vissa satsningar som kan ske och som måste ske, just därför att de hjälper oss att få det bättre i framtiden. Ett exempel på detta är satsningar på näringslivet och handeln.
Sysselsättning och privata jobb gör att de offentliga inkomsterna blir större. I vissa fall handlar det mer om investeringar än rena utgifter.
Men det gäller att göra dessa satsningar med urskiljning. Alla bidrag måste ses över och utlovade resultat måste följas upp. Och beivras om de inte uppfylles.
Ta satsningen på gymnasieskolan som exempel. Många - jag exempelvis - tyckte säkert att 110 miljoner kronor till en delvis ny gymnasieskola var väl magstarkt. Men nu är vi där, byggnationen står i nästan klar och det tjänar inget till att ifrågasätta den utgiften längre.
Men de 110 miljonerna är i princip helt bortkastade om de inte förvaltas på ett riktigt sätt. Nu blir det ännu viktigare att gymnasiet i Vimmerby verkligen visar resultat, ökar underlaget och bidrar till kommunens kassa genom ett positivt flöde av elevavgifter.
Här talar vi om en ytterligare utgift som måste till, för att vårda och utveckla det vi redan har. Hur motsägelsefullt det än låter, när kommunens ekonomi rasar ihop som ett korthus, så måste pengar fram till kampanjer, marknadsföring, mässdeltagande, reklam och nya programsatsningar.
Gymnasiet måste numera betraktas som en verksamhet som redan finns. Och den måste helt enkelt underhållas och utvecklas.
Följ upp, redovisa resultat och beivra.
Detta samarbete kan även gälla annan administration och många andra förvaltningar. Det är märkligt att det råder brist på personal där de verkligen behövs - i skolorna, i vården, i omsorgen, och ute i den tekniska förvaltningen - samtidigt som häpnadsväckande 1 340 personer kvitterar ut kommunal lön varje månad.
Det nämndes inte med ett ord vid den fem timmar långa debatten.
Vi har hamnat i en situation där osthyveln kan läggas ner i bestickslådan igen. Nu måste yxan fram.
Alf Wesik