LEDARE: Allas vår skyldighet att hjälpa till efter skalvet

När julhelgens gigantiska jordbävningen lyfte stora delar av Indiska Oceanien och på så sätt förvandlade kusterna, de undersköna turistparadisen, till veritabla dödsfällor - så blev händelsen med ens en angelägenhet för hela världen. Kan vi utnyttja dessa i många avseenden underutvecklade och "billiga" länder för vårt höga nöjes skull, som turistparadis, så är det nu vårt gemensamma - samma rika länders - ansvar att hjälpa till.

Det duger inte

De resebolag som arrangerar resor till olika semesterparadis kan synas ytterst ansvariga för händelser och det praktiska räddningsarbetet - men så är det ju naturligtvis inte. Det är ytterst regeringens ansvar att hjälpa svenskar i nöd, oavsett var de befinner sig.
I detta läge borde flygplan kunna rekvireras, oavsett kostnad och besvär, fortare än kvickt, utan att någon ens borde behöva komma på tanken att fråga efter dem.
Det duger inte, som statsministern Göran Persson, efter påtryckningar, säga att "regeringen ställer upp med transporthjälp, om någon ber oss". En sådan hjälp borde vara självklar ändå.
Det duger inte att bestämma att en identifieringsgrupp ska skickas till Thailändarnas hjälp, fast "inte förrän på onsdag eller torsdag". Vad ska dessa identifieringsexperter göra fram till dess? Fira jul färdigt? Handla på mellandagsrea?
Nej, de ska naturligtvis skickas iväg omedelbart. Med regeringsplanet, om inget annat kan uppbringas.

Familjer måste förenas

Det duger inte som biståndsminister Carin Jämtin sitta i Aktuelltstudion på söndagskvällen och säga att räddningsarbetet försvåras på grund av "att Thailändarna inte har några personnummer". Vad hjälper personnummer mot en syndaflod?
Det duger inte som UD tillkalla extrapersonal på endast 20 personer. Utrikesminister Laila Freivalds förklarade i TV-nyheterna att "det är svårt att inkalla personal i julhelgen". Ordet "svårt" får icke existera vid ett sådant här tillfälle. Med 90 inkommande samtal i sekunden duger det inte med några tiotal personer extra. Oroliga anhöriga ska inte utöver allt annat behöva sitta i timslånga telefonköer.
Nej, nu gäller det att alla resurser sätts in. Alla måste hjälpa till. Hjälpresurser måste sättas in på plats, svenska barn som ligger skadade och i vissa fall ensamma på sjukhus på andra sidan jordklotet, måste förenas med sina familjer eller släktingar. Och det snabbt.
Det går knappt inte att tänka sig den mardröm det måste innebära för de ensamma barnen. Hjälp till att hjälpa.

Hjälporganisationer

Katastrofen måste vara ohygglig för alla som fortfarande befinner sig i något av de drabbade länderna. Men situationen måste vara lika chockerande för anhöriga i Sverige. Vi brukar tröstande säga till dem att "jag förstår hur det känns". Tyvärr stämmer inte det. Ingen kan tänka sig in i de drabbades eller de anhörigas situation.
Men trots det måste även de som inte drabbats hjälpa till så gott det går. Även om vi aldrig riktigt kan förstå. Om inte annat så är ett ekonomiskt bidrag till någon hjälporganisation alltid välkommet. Exempelvis ett bidrag till Röda Korset, postgiro 900 800-4, märk talongen "Flodvågornas offer", eller till Läkare utan gränser, postgiro 90 06 03-2, bankgiro 900-6032, eller till Lutherhjälpen postgiro 90 02 56-9, märk talongen "Översvämning".

Medarbetare saknas

Vi på Vimmerby Tidning/Kinda-Posten riktar en dag som denna våra tankar mot Kisa. Vår mångåriga medarbetare på Kindaredaktionen, Lasse Johansson, tillhör den stora skaran saknade. Han reste till Thailand tillsammans med sin fru Anna-Liisa och med barnen Adam och Moa för att fira kombinerad julhelg, och sitt eget 40-årsfirande. Även dottern Moa saknas, men Anna-Liisa och sonen Adam har varit i kontakt med anhöriga i Kisa.
Våra tankar går särskilt till Anna-Liisa och Adam, föräldrarna Berit och Yngve Johansson, samt till övriga släktingar och vänner.

Alf Wesik
Redaktionschef

Ledare: Allas vår skyldighet att hjälpa till efter skalvet