Varför - jo, dels därför att infrastrukturen med all önskvärd tydlighet är ytterligt eftersatt i de djupa småländska skogarna, dels därför att kollektivtrafiken - som skulle kunna vara ett alternativ - inte är lika tillförlitlig och utbyggd som i större städer.
Det är helt enkelt så att det krävs tillgång till personbil, ofta flera i samma familj, för att få livet att fungera. Vare sig man hatar bilen, eller älskar den, är den en nödvändighet för de allra flesta av oss boende i regionen.
För att klara av jobbet, klara av markservicen, det sociala umgänget - ja, kort sagt för att leva.
Av just denna anledning är alla frågor som rör bilen, och därmed våra liv, så innerligt viktiga. Vi är många som har synpunkter på hur det ska vara och vad som är bäst.
Helst skulle vi vilja ha allting - som motorvägar, viltstängsel, planfria korsningar och säkra vägomgivningar. Tyvärr sitter beslutsfattarna någon helt annanstans och har en helt annan infallsvinkel på problemen - och tyvärr får vi därför bara smulor av vägskatter, fordonsskatter och bensinskatter att dela på. Det mesta av pengarna satsas på att bygga ihop de tre stora städerna Malmö och Östersundsregionen, med västkusten och Göteborg, med Stockholm och Mälardalen.
Att få dessa tre städer att komma lite närmare varandra, som det så vackert heter.
För hos oss glider bara allt mer och mer isär. Det blir allt svårare att hitta lediga jobb, längre pendlingsavstånd, det blir allt svårare att hitta en skola nära dig, att hitta en bank, en mack, trådlöst bredband eller en livsmedelsbutik. Allt glider isär.
Därför är det verkligen försåtligt när företrädare för Trafikverket försöker slå i oss boende här, blå dunster. När de försöker blidka vår besvikelse och ilska, med statistik och fakta som kanske i förstånde stämmer. Men vid en närmare granskning visar sig vara riktiga fakta noggrant inlindade i falska sammanhang.
Mittseparation av körbanorna omvittnas av alla, typ Trafikverket själva, SOS med flera, vara en bra åtgärd. Och visst är det så, risken för frontalkollisioner minskar rejält. Men genom att satsa på denna lilla och illa åtgärd, flyttar man bara det riktiga problemet framför sig.
Nämligen behovet av en helt ny vägsträckning, så att Hultsfreds kommun, grannkommuner och hela regionen ska ha en chans att överleva och utvecklas. För att boende ska kunna ha ett fortsatt bra liv, trots att statlig service flyttas geografiskt allt längre bort för varje dag som går, liksom servicebutiker, ambulans, sjukvård - ja, allt. För att näringslivet ska kunna utvecklas, liksom turism- och upplevelseindustrin, som Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, och alla butiker, restauranger och industrier.
Parollen från Trafikverkets sida är glasklar; bygg mittseparation och mildra kritiken över bristerna i infrastrukturen.
Ingalunda så. Helt fel.
Vi har talat med Räddningstjänsten i såväl Vimmerby som Hultsfred och de känner inte alls igen de siffror som Trafikverket svänger sig med. Vid en närmare granskning visar det sig att dåvarande Vägverket inte alls redovisat aktuell vägsträcka, utan en betydligt längre, samt har de granskat olyckorna i en rektangel, vilket medför att områden runt omkring själva vägen också räknas med, som exempelvis stora delar av Storebro, Målilla, delar av Hultsfreds samhälle, Vimmerby, Södra Vi och så vidare.
Varje olycka är naturligtvis en tragedi, som naturligtvis blir större om de medicinska följderna blir värre. Men vägsträckan är inte alls särskilt olycksdrabbad.
Från Räddningstjänsten i Hultsfred meddelas att det som förevisades i Trafikverkets redovisning häromkvällen, alltså 21 rapporterade olyckor under fjolåret på sträckan mellan Målilla och Hultsfred, i själva verket var 11.
Denna siffra kommer från ansvariga för insatsen. Dessutom är det så att siffran 11 gäller hela sträckan från Mörlunda till Storebro, alltså minst tre gånger så lång som den sträcka där Trafikverket hittat 21 olyckor.
Det finns en möjlighet att det varit några ännu mindre olyckor som inte krävt insats från Räddningstjänstens sida, men då gäller det mindre plåtskador där det alltid handlar om vilt som sprungit upp på vägen.
Så här var det under perioden 2004 t om 2011, sträckan Mörlunda-Storebro på RV23/34; år 2004 7 olyckor, år 05 3 st, år 06 9 st, år 07 14 st, år 08 6 st, år 09 12 st, år 10 9 stycken och år 2011 10 stycken olyckor. Vi kan slå fast två saker, nämligen att snittantalet olyckor med räddningstjänstinsats var 8,75 per år. Samt att fartkamerorna inte har gjort någon som helst nytta vad gäller olycksfrekvensen. Snarare tvärt om.
Inget av detta avhjälps med mittseparation. Däremot skulle viltstängsel göra körningen på sträckan bra mycket säkrare. Men det allra bästa vore självklart en ordentlig upprustning i form av vägbreddning, omkörningsfiler, separerade vägbanor, samt viltstängsel. Dessutom bör omgivningarna, alla farliga hinder, som träd, bergsklackar och liknande, byggas bort.
Ytterligare en negativ effekt av mittseparation är att ambulans och brandkår alltid, alltid måste utgå från två håll, från norr och söder, för att eliminera risken att de hindras av stillastående kö.
Trafikverkets plan är för tandlös och alldeles för minimal. Dessutom bygger den på en förvanskad sanning.
Alf Wesik