När hans finansminister Magdalena Andersson på tisdagen i yrande snöbyar lade fram sin så kallade vårbudget så var det med starka siffror i ryggen. Nästan allt pekar åt rätt håll. Det vill säga uppåt, från en redan hög nivå.

Stefan Löfven har under sin tid som statsminister lidit av extremt låga popularitetssiffror, samtidigt som partiet vare nere och tangerat det ena bottenrekordet efter det andra, när det gäller väljarsympatierna.

Han gjorde också ett väldigt veligt och osäkert intryck i början av sin ämbetstid, liksom finansminister Magdalena Andersson. Det är illa för en statsminister att visa obeslutsamhet, och katastrof för en finansminister.

Deras förtjänst

Men båda har tagit sig i sina respektive roller. De har fått åka en hel del snålskjuts av händelser som ligger utanför deras kontroll men icke desto mindre ser det ljusare ut, för såväl dem själva, som för Sveriges finanser.

Arbetslösheten verkar fortsätta att sjunka, även om tydliga tecken tyder på att den nu har bottnat kring de sju procent den nu ligger på. Statens finanser visar kraftfullt överskott även om en stor del av detta åstadkommits som en följd av skattehöjningar.

Pengar har alltså flyttats från medborgare och företag, till staten.

Men vad som är viktigare för regeringen Löfven är att de här siffrorna kan visas upp så förhållandevis långt ifrån maktskiftet, att de båda med viss framgång kan hävda att utvecklingen är deras förtjänst.

Det innebär att Stefan Löfven och Magdalena Andersson hamnat i den avundsvärda situationen att de i början av sin mandatperiod i toppen av regeringen, kunde hävda att all Sveriges och världens ondska, berodde på den förra regeringens inkompetens.

Och omvänt nu efter snart tre år i regeringsposition, allt gott beror på S- och MP-regeringens synnerligen goda omdömen och politik.

Sanningen ligger väl någonstans mellan dessa ytterligheter.

Absurd utveckling

Vad som är viktigare än siffror, kurvor och tabeller är dock sakernas tillstånd i landet. Ute i den så kallade verkligheten.

Det berör mig fruktansvärt mycket, exempelvis att konstatera att äldreomsorgen inte fungerar. I ett av världens allra mest välmående och rika länder. År 2017.

Samma sak med sjukvården. Med skolan. Med tryggheten, alltså polisen. Med... ja, listan kan göras lång som fyra svåra år.

Det hjälper inte mycket att stå där och babbla om positiva kurvor, medan våra åldringar nekas plats på de boende de själva vill. När platserna inte räcker till och när 40 000 äldre sägs lida av undernäring.

Herregud. Hör själva. 40 000. Det är ju knäppt.

Och där står hon och babblar om en positiv finansiell utveckling. Det är absurt.

Samma sak med polisen. Nu diskuteras på fullt allvar att allt fler privatpersoner vill få tillstånd att bära vapen. Eftersom de inte känner sig trygga.

Omöjlig ekvation

Alla dessa brister tyder på en fundamental brist i hela resonemanget. Man försöker lösa ett problem, genom att hålla emot och ge igen istället för att angripa problemet i dess grund.

När partierna exempelvis lyfter fram polisväsendet som den kanske enskilt viktigaste frågan i politiken för närvarande, med miljardtillskott i plural så är det att ge upp, anser jag.

Visst det är väl bra att polisen får mer resurser. Liksom militären, Trafikverket, och hundra andra myndigheter men bättre vore väl att försöka göra polisen effektivare. Det har blivit en kamp som mest liknar vilken gårdsauktion som helst.

20 000, första andra... Någon? Jaha, jag hör ett bud på 25 000 poliser här i lokalen. Första, andra jaha, 30 000 poliser. 40 000 någon?

Ge de duktiga poliser vi har en organisation, de själva vill ha för att kunna stävja brotten - istället för att pracka på dem idiotiska arbetsförhållande. Poliserna har inte blivit färre och de har definitivt inte blivit sämre.

Men ändå löses allt färre brott.

Den ekvationen löses inte med en gårdsauktion.

Nya årsarbetare

Enligt mig är detta ett allmänt grundproblem i samhället idag. Att de gamla invanda svenska modellerna är satta på prov. Den nya tidens valfrihet och trender, ställs mot de svenska idealen.

Det skär sig någonstans i den såsen. Vi måste få en diskussion som mer inriktar sig på att lösa problemet vid grunden istället för vid toppen.

Yngve Gustafsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, har dömt ut näringsbristen inom äldreomsorgen som näst intill aktiv dödshjälp. "Det är onödigt, säger Gustafsson. Är man undernärd ökar risken att dö med fyra gånger".

Äldreminister Åsa Regnér svarar med att centralt tillaga matlådor med ytterligare två miljarder kronor som varmrätt. De ska användas för 12 000 nya årsarbetare inom äldreomsorgen.

Tyvärr statsrådet, hjälper inte mer och starkare kryddor, för att lösa ett strukturellt problem.

Och detsamma gäller hela Stefan Lövfens och Magdalena Anderssons samhällsbygge. Det ser tjusigt ut på ytan och kromet blixtrar i dess nos.

Men chassiet knakar i svetsfogarna