I en båt med övernattningsmöjligheter. Eller i en husbil.
Jag hyrde en husbil under någon sommarvecka för bra länge sedan. För att barnen skulle få prova på även det äventyret. För att testa om alla i familjen tyckte idén var lika tilltalande.

Fast mest för att jag ville själv.

Kvar i Smögen
Ungarna älskade husbilslivet, de talar fortfarande om just den här veckan. Om när fläktremmen gick av utanför Lund, om när det blev stopp i toan i Kivik. Vilka härliga minnen.

Andra i familjen var inte lika begeistrade.

Jag minns bland annat att jag envist skulle köra in den enormt långa och höga och breda och tunga husbilen i Fiskebäckskil på Västkusten. Visserligen hade allmänheten varnats via lokalradion, att ett enormt skepp närmare sig deras lilla idylliska stad söderifrån.

Trots varningen stod de ändå med hakorna nere vid knäna, Fiskebäckisarna, när jag rullade in på de gator som var obetydligt, om ens något, bredare än själva fordonet.

Redan då kände jag mig lite utstött från samhället. Fiskebäckisarna ville inte ha mig där. Och det kanske jag kan förstå, husbilen var så lång att den konstant färdades i två tidszoner. När vi där framme nådde utkanterna av Fiskebäckskil var ungarna längst bak i bussen fortfarande kvar i Smögen.

"Nähä, jag hoppar av och går", sa en medlem i familjen och försvann snabbt från platsen. Henne återfann jag först vid lunchtid.

Arga skrivelser
Jag får väl erkänna att jag i det ögonblicket inte kände mig särskilt fri. Det infann sig snarare en påtaglig klaustrofobisk känsla.

Rattar bäst som rattar sist. Jag tog mig ur den gudsförgätna lilla minibyn med alldeles för smala gränder och blev väl lite bränd.

Vad har då skett sedan dess? Jo, ungarna har blivit längre, jag har blivit bredare, och husbilarna har blivit kortare.

I alla fall snyggare. De lockar mig igen.

Men jag vill vara välkommen dit jag kommer. Inte som i Västervik, till exempel där flera husbilsägare under den gångna sommaren och nu under hösten känt sig unket behandlade. På bara några dagar har kommunen fått ta emot ett par arga skrivelser där husbilsägare klagar på att de blivit illa behandlade.

Ett Stockholmspar skulle tillbringa en helg i Västervik, men hittade ingen vettig plats de fick stå på, och vände hemåt i förtid.

Högprioriterad fråga
Och lite märkligt är det ändå, att båtägare oftast välkomnas med stora famnen. De flesta städer försöker få in båtturisterna så nära centrum som möjligt. Eftersom de vet att det handlar om en köpstark grupp.

Allt medan husbilsturisterna puttas allt längre bort från städernas centrala delar. Vad få tänker på är att det rör sig om en minst lika köpstark grupp. Och ännu viktigare, eftersom de är så många fler.

I Västervik har dock såväl Harald Hjalmarsson (M), som Mats Hugosson (C), försäkrat att det är hög tid att tänka om. De menar båda att frågan är högprioriterad. Att alla blir gladare om det ordnas bra ställplatser för husbilarna - bättre för såväl husbilsfolket själva, som för Västerviksborna.

De ska ta tag i saken. Hugosson förklarar att kommunen är i färd med att söka en ny trafikingenjör.

Många kommuner gör en fullständigt felaktig prioritering när de sparar in på den obligatoriska trafiknämnden - och istället klarar biffen genom att lägga sysslorna i kommunstyrelsens uppgifter. På det sättet blir det absolut inte samma engagemang för de här viktiga frågorna - och framförallt krymper kompetensbasen.

De sparar småpengar, men enkelriktar framtiden.

Ogästvänligt
Husbilarna blir rekordsnabbt allt fler och därför känns det verkligen mossigt att inte fler kommuner inser vikten av att ordna det så bra som det går för den här viktiga turistgruppen. För besöksnäringens skull är det enormt viktigt att locka husbilarna - kanske med centrala p-platser, med möjlighet att ladda el och vatten.

Alla begriper att turismen är viktig för många kommuner - i synnerhet i "våra delar" av landet. I det läget är det trist att på olika husvagns- och husbilsforum, se dessa människor diskutera inte hur väl de blivit mottagna runt om i landet - utan snarare diskutera grader av ogästvänlighet.

Tänk om ni trafikansvariga Linköping, Västervik, Kinda, Hultsfred, Eksjö och Vimmerby - och jag ska göra ett nytt husbilsförsök. Med ett något kortare ekipage. Och en ny fläktrem.

I dessa tider är det viktigare än någonsin att vi alla tänker på våra nära och kära. På de som finns kvar, på de som vandrat iväg.

God Alla helgons afton och dag.

Alf Wesik