Den förstnämnda kategorin politiker är duktiga och erfarna, men har en del lik i sina bagage, och är därför diskvalificerade från alla former av offentliga uppdrag. De sistnämnda är helt vita, de har inte en endaste liten fläck ens, i sina register - men saknar erfarenheter för sina förtroendeuppdrag. Eller som vi yrkestyckare så brutalt brukar säga, "helt himla odugliga".
Tja, vad är bäst? Egentligen. Och vad är sämst? Det är tiotusenkronorsfrågan.
Men vem är egentligen störst skurk? Den som gjort sig skyldig till ett harmlöst misstag, eller den som ägnar alla resurser och all kraft åt att svärta ner.
Jag brukar ta fortkörare som exempel. Det är ofta otroligt skenheliga människor som förfasar sig över dem som gasat på lite för mycket någon gång, som helt enkelt åkt fast för fortkörning. Och nu pratar jag inte om grova fortkörningar på fel platser som utanför skolor och liknande, eller förbi bostadsområden. Jag pratar om alla dem som råkat köra 13 kilometer för fort på en i övrigt rak och fin landsväg, jag pratar om dem som helt enkelt missade en 70-skylt eller så.
Det är mycket enkelt för vissa hastighetstalibaner att döma och straffa.
Jag försöker själv med ålderns tilltagande visdom och ögats allt tröttare uppenbarelse, hålla mig inom rimliga hastighetsgränser så ofta jag kan. Men visst händer det då och då misstag...
Samma sak med alla dessa politiker. Vi måste hålla isär rena misstag, vi måste sortera bort sedan länge preskriberade överträdelser som människor ångrar och vill ha ogjorda. Däremot ska vi "nita" dem hårt som systematiskt ägnar sig åt verksamheter som gör att andra personer får lida.
Att ställa lagliga och moraliska övertramp i direkt relation till politiska hemvister är ovanligt korkat, ovanligt inskränkt. Vi är alla människor och därför måste vi se mänskligt på det som händer.
Har någon för 10, 20 eller 30 år sedan anlitat grannfamiljens tonårsbarn, att vakta ungarna då och då, och stuckit till dem några sedlar som tack för hjälpen, strider det möjligtvis mot någon paragraf. Men det strider knappast mot sunt förnuft, mot hyggligt beteende. Det bör inte diskvalificera någon från att i all framtid acceptera offentliga uppdrag.
Jag tillåter mig dock att tvivla - och betvivlar samtidigt att det tillhör de mänskliga rättigheterna att döma andra som inte lyckats lika bra. Den viktigaste är inställningen man har till sina eventuella tillkortakommande, det viktigaste är - att inte ljuga om dem och att i görligaste mån försöka rätta till misstagen.
Jag vägrar tro att verkligheten är så enkel. Rövare och banditer finns inom alla politiska partier, de finns inom alla samhällsklasser och inom alla yrken.
Jag tror inte någon av oss vinner på att kräva omänskliga politiska broilers att styra över oss.
Vi ska istället välja fram hyggliga, erfarna och duktiga politiker, som försöker leva som de lär - det vill säga stiftar lagar och paragrafer som... inte framkallar låga instinkter som fusk och lagbrott, utan istället stiftar lagar och paragrafer som fungerar moralpreventivt och framför allt har en acceptans bland vanligt folk.
Det är endast med acceptans och förståelse vi kan ändra inställningar.
Alf Wesik