Vi har skrivit om dem förr, såväl på nyhetsplats som på ledarplats. Ofta i mycket negativa ordalag. Det är därför på sin plats att förklara denna vår inställning;
Det är naturligtvis inget fel på kamerorna i sig. Det råder ingen tvekan om att farten bringas ned tack vare kamerorna. Men detta förhållande innebär ju inte samtidigt att kamerorna inte kan diskuteras, inte kan ifrågasättas.
Mitt ifrågasättande gäller trafiksäkerhetsarbetet i Sverige över huvud taget. Som exempel kan nämnas att det i denna vecka redovisades en rapport från VTI i Linköping, som visar att trötta förare är farliga i trafiken. Och att polisen i samband med utredning av olyckor borde ställa en form av enkätfrågor till olycksdrabbade om trötthetssituationen vid tillfället för olyckan.
Detta är bara en av många utredningar som resulterar i rena självklarheter. Det är väl klart att trötthet resulterar i sämre bilförare, det är väl klart att knappande på en mobiltelefon i höger hand, samtidigt som man kör bilen med vänster, resulterar i sämre trafiksäkerhet. Precis som det är farligt att skala en banan samtidigt som man kör, knappar in en adress på navigatorn, ställer om radion till en annan frekvens, precis som för många vägskyltar resulterar i minskad uppmärksamhet på vägen, liksom reklamskyltar bredvid vägen, med mera, med mera.
Om mobilpratande ska förbjudas borde även fruktätande förbjudas liksom samtal med passagerare under färd. Sedan läste jag en rapport som gav vid handen att det bara är själva inknappande av bokstäver eller siffror som är farliga, själva mobilpratet bidrar istället till ökad säkerhet, föraren håller tröttheten borta genom ett stimulerande och spännande mobilsamtal. Vem kan man lita på?
Fartkamerorna är också bra. Men hur bra egentligen? I förhållande till vad? Hur många bilister bromsar egentligen lagom framför en kamera och trycker sedan på gasen igen när kameran passerats? Gör inte en kamera bättre nytta i en vägkorsning istället för ute på en rak landsväg, eller utanför en skola, vid en utfart? Eller så? Eller tänker jag fel?
I artikeln kan vi läsa att över 10 000 fortkörare varje vecka åker fast vid de automatiska fartkamerorna. Den första frågan som inställer sig, men siffran verkar vara hemlig eftersom den aldrig redovisas, är ju hur detta antal utvecklar sig genom åren. Om siffran ligger still, eller ökar, gör ju kamerorna inget som helst resultat - förutom på exakt den plats där de står, plus minus 50 meter åt vardera hållet.
I det fallet siffran ligger still har kamerorna ingen som helst preventiv inverkan.
Driften av kamerorna kostar cirka 50 000 per år och kamera, vilket för landets 1 100 kameror innebär 55 miljoner kronor per år. Investeringskostnaden för kamerorna ligger på cirka en halv miljon per kamera, eller 550 miljoner kronor. Finanskostnaden för investeringen plus driften bör därmed hamna på cirka 100 miljoner kronor per år, vilket motsvarar kostnaden för cirka 200 poliser. Då är inte heller polisens personalkostnader i Kiruna inräknade, eller kostnaden för de poliser ute i distrikten som ska försöka bevisa att det är rätt personer som blivit avfotade. 10 000 i veckan, det sysselsätter garanterat minst 100 poliser på heltid.
Detta innebär totalt sett att alla fartkameror kostar lika mycket som 300 poliser kostar i drift, eller en länstrafikgrupp om 15 personer i varje enskilt län i hela Sverige. Eller 150 miljoner per år.
Dessa trafikpoliser skulle kunna jaga inte bara fortkörare, utan även rattfyllerister, drogfyllerister, övertrötta förare och cyklister som färdas mot enkelriktat. Som exempel.
För att inte tala om hur mycket viltstängsel det skulle räcka till. Att stängsla mot vilt kostar mellan 600 och 800 kronor per meter. Det är mycket väl värda pengar.
Att kamerorna är bra för statskassan råder ingen tvekan. Det är kanske just därför som alternativen inte diskureras betydligt mer.
Som exempelvis fler trafikpoliser på våra vägar och flera målade polisbilar.
Alf Wesik