Om vi samtidigt leker med tanken att pensionsåldern ligger kvar på sin nuvarande nivå, så har man lika många år kvar som pensionär, som man har arbetat - den dag man fyller pensionär i framtiden. Nästan i alla fall och under förutsättning att fler kommer att utbilda sig mer och längre.
Det kommer att ställas helt andra krav på äldreomsorgen i framtiden. I varje politisk debatt hörs ofta mantrat "vård, skola och omsorg" - som de viktigaste grundpelarna i samhället att tillgodose.
Vi håller alla med, utan att egentligen veta vad det är vi hummar medgivande till. Men det börjar så sakta klarna.
I takt med att samhällets utgifter ökar. I takt med att samhällets intäkter minskar.
Med detta verkligen inte sagt att de offentliganställda skulle vara mindre värda. Men det är ett faktum lika sjutton. När jag senast hörde motsvarande siffra så gick det två offentliganställda på varje privatanställd. Nu kanske det är tre. Staten får sina inkomster till 90 procent av skatter, främst i form av inkomstskatter, men även som moms på varor. Vidare tickar det in kulor på tullavgifter, bidrag från EU och en mängd olika avgifter. Problemet är att staten har massor av utgifter också. Till bland annat kommunerna. Som i sin tur bland annat har äldreomsorgen som ansvarsområde.
Med ovan nämnda utvecklingskurva kan vi förstå att kostnaderna för äldreomsorg kommer att skena. Inte nog med att alla som behöver äldrevård kommer att bli mångdubbelt fler - de kommer att begära omsorg under bra mycket längre tid också.
Och vad värre är, morgondagens pensionärer, femtio-, sextio- och sjuttiotalisterna, kommer att ställa helt andra krav än vad pensionärerna gör idag.
Helt andra.
Vi nås ständigt av larmrapporter, att våra äldre kompisar missköts, att gamla par tvingas flytta isär, att personalen inte räcker till för att kunna hjälpa de äldre ut i friska luften varje dag, att de inte får välja bostadsort, eller bostadsform, i livets senare skede, att matkvaliteten blir allt sämre, liksom utbudet av maträtter, att vinstintressen går före sunt förnuft och medkänsla.
Listan kan göras hur lång som helst.
Det är inte alls bra. Och tyvärr är det dagens generation pensionärer, som får lida mest. För detta kommer ingen att acceptera i framtiden.
Denna fullständiga omsorgskatastrof.
De politiska partierna kanske fortsätter att träta om vem som har mest fel, och vem som har mest rätt. Vem som var först med att föreslå ditten och datten.
Sanningen är ändå att de flesta partier under senare tid har framfört olika former av omsorgsdiagnoser, med tillhörande recept av olika slag. De flesta förslag mycket bra och verkligen rätt i tiden.
Av den anledningen kan vi konstatera att äldreomsorgen inte är mycket till politisk stridsfråga. Alla vill vi våra äldres väl.
Frågan är bara hur vägen fram till denna nya, härliga äldretillvaro ska se ut.
En isbit i Sahara har större chans att klara sig, än det parti, eller den politiker, som inte reagerar blixtsnabbt på förändringsrocessen inom äldreomsorgen.
De äldre kräver bättre villkor, de kräver respekt och de kräver att bli lyssnade på.
Vi kommer i en serie artiklar i denna tidning att under en tid beskriva verkligheten inom äldrevården. Vad som är bra och vad som är dåligt. De politiker och tjänstemän som inte hänger med i svängarna, har inte en chans att klara sig.
Vi kommer att beskriva situationen som den är idag i respektive kommun. Vi kommer att höra med politiker och tjänstemän, med anhöriga. Vi kommer att beskriva framtiden och framför allt, vi kommer att höra med de som verkligen berörs, vad de tycker, vad de vill - pensionärerna själva.
Har ni tips och eller artikeluppslag, hör gärna av er till någon av våra redaktioner, eller till mig personligen. Äldreomsorgen kommer under många år framåt vara av en våra allra viktigaste frågor i samhällsdebatten.
Alf Wesik