Som när ansvariga påpekar att målsättningen är glasklar, varenda kotte i länet, oavsett var de bor, ska nås av en ambulans inom 20 minuter. Vid plötslig sjukdom, eller olycksfall, ska den drabbade inte behöva ligga och vänta på hjälpen i mer än 20 minuter.
Det känns ju tryggt.
Det känns ju också tryggt när ansvariga bekräftar att målsättningen är under kontroll. Att nästan alla nås på 20 minuter. "Nästan alla, hela 95 procent", säger de och doppar näsan i någon färggrann statistisk sammanställning.
Jojo, 95 procent hade kanske varit bra i något annat sammanhang. Men inte här, inte här där hjärtinfarkter, andningsstillestånd och motorsågar i låret är vardag. 95 procent innebär att fem procent av länets befolkning inte nås inom stipulerad tid. Fem procent är lika med 12 000 människor. Och då är det inte lika imponerande längre. Långt därifrån.
Det innebär att ungefär en andel av befolkningen i Kalmar län, lika stor som hela Hultsfreds kommuns befolkning, inte kan nås inom den uppsatta tiden. Är oturen dessutom dubbel kan de här "20-minuter-plus", vara mycket, mycket mer. Kanske kännas som tjugo år eller så.
Dessutom är det en sak att nå fram till den nödställde - en annan sak att nå tillbaka till sjukhuset, att nå akuten, och den utrustning och kunskap som där finnes. För om det är så att vissa invånare bor avsides, så är min uppfattning att läkarvården bor ännu längre bort i världen.
Nej, läs gärna statistik, men lita för guds skull inte på den. För ibland kan fagert tal, hur inlindat i superlativ det än är, vara helt utan innehåll och mening.
I en ytterst bred annonskampanj vill vägverket benämna Fartkamerorna, som jag kallar Plåtpoliser, för Livräddare. Kampanjens viktigaste budskap är att de placeras ut på landets mest olycksdrabbade sträckor.
Vi som bor i regionen Målilla, Hultsfred, Storebro, Vimmerby, Södra Vi och Gullringen, vet att just "vår del" av det nationella vägnätet är oerhört bra. Den förr i tiden så krokiga vägen, med bergskurvor, ödesdigra Gissemålasvängar, branta backar i Skärstad och feldoserade kurvor vid Smedstugorna - är ju alla tiders idag. Helt himla rak, bred och till stora delar försedd med viltstängsel.
Därför kom polisens statistik som en överraskning i gårdens tidning. Den statistik som sade att det förekommit 39 trafikolyckor under det senaste året, med personskador som följd. Och detta på den aktuella sträckan Målilla-Gullringen.
Tidningens misstankar har nu bekräftats. Den statistik som visar att det varit 39 trafikolyckor är kraftigt överdriven. Verkligen.
Flera personer vi talat med verifierar att det är betydligt färre. Där statistiken säger 39, är verkligheten fem. Och är vi generösa och säger "att det senaste året" är lika med hela 2005 och fram till nu, så är det åtta.
Och det allra mest häpnadsväckande, i år har det på den aktuella sträckan bara inträffat en enda olycka med personskada. Mycket bra statistik, så nära nollvision vägverket någonsin kommer att befinna sig.
Med dessa fakta i bagaget är det verkligen svårt att förstå valet av göra just den aktuella vägsträckan till mobil fotoateljé. Ungefär alla vägar i hela Sverige vore ju bättre. Eller nåt.
Som sagt, om samma logik använts vid utplacering av alla de 700 kamerorna, á en halv miljon spänn, och stort behov av viktig polispersonal, är det verkligen oroande. Statistik är en sak, verkliga fakta en helt annan.
Upplevelseindustrin är viktig för vår del av landet, men den förutsätter en sak, framför alla andra, bra infrastruktur i form av järnväg och landsväg. Bättre vore således att satsa stålarna på att förbättra vägarna, och den omgivande miljön, istället för att jaga Herr och Fru Brådis med stolpskott och bruna kuvert.
Fast det skulle ju inte fastna i statistiken, när den ska redovisas på något trafiksäkerhetsseminarium i Tylösand. I alla fall inte under den kolumnen.
Alf Wesik