När Festivaldebatten rasar som mest i Hultsfred, med parkeringar och trädkramare och musikälskare i centrum så uppfattar nog de flesta diskussionerna och argumenten som jobbiga. En massa hårda ord bara, fram och tillbaka.
I alla fall i förstone.
Skärskådar vi inläggen lite närmare, och med öppna ögon, så är det juk faktiskt på det viset att även "motståndaren" har en del vettiga synpunkter. Bara för att man själv är tvärsäker på en sak så behöver ju inte det betyda att alla, exakt alla, andra argument är korkade och enfaldiga.
I den bästa av alla världar är det upp till alla att försöka försonas och hitta någon sorts medelväg så att så många som möjligt blir nöjda.
I Kinda är det många som retar sig på att kommunen, med en redan hårt ansträngd ekonomi, betalar nära en miljon kronor för en arkitekttävling över stationsområdet. Och dessutom därmed utesluter lokala arkitekter från chansen att vara med och rita. Det är också många som tycker att det är bortkastade pengar att vissa tjänstemän och politiker skickas på studieresor till Afrika och London, och Gud vet vart.
Men visst är det friskt att vi får helt nya perspektiv från de unga nya arkitekterna som tittar på stationsområdet med helt nya ögon. Och visst är det finfint att några i kommunen får chansen att berika sig själva med en massa afrikanska intryck.
Detta är ju bara av elände, tycker väl de allra flesta. Javisst, är det tråkigt att kommunens kassakista inom kort kommer att eka tomt och innehållslöst.
Men inte bara eländes elände. De allt tuffare tiderna har fört med sig att spenderbyxorna gömts undan allra längst in i garderoben. Förhoppningsvis så långt in att de faller i glömska och helt enkelt får hänga kvar.
De negativa erfarenheter som situationen innebär har fört med sig att redan beslutade miljoninvesteringar plötsligt ifrågasätts. Att den sorglösa uppsyn som präglat våra folkvalda och våra anställda tjänstemän, förbytts mot mer plågsamma ansiktsuttryck.
Och det är bra det. Det vittnar om ansvar.
Allaktivitetshus för unga och gamla, gymnasierenoveringar för 115 miljoner och fotbollsarenasatsningar och muséer är givetvis bra för samhället i stort. De medför en högre livskvalitet för många medborgare och bidrar säkert till stans attraktionskraft.
Men å andra sidan känns de helt fel i tider när barn- och äldreomsorgen går på knäna. När personalen sliter ut sig och kämpar, och inte får annat än skäll för vad de gör. De känns helt fel när skolorna ute i småorterna hotas, och eleverna tvingas bussas, personalen friställes och hela orterna förfaller..
Det känns fel att miljoner rinner ut på ena sidan, samtidigt som osthyvelsprincipen används allt flitigare på den andra.
Och framför allt mellan beslutsfattare och invånare, skattebetalarna.
De tuffa konjunkturtiderna är besvärliga på alla sätt och vis, men de för ändå med sig många bra argument. Samt visar att invånarna faktiskt engagerar sig.
Om det sedan rör våra fantastiska småkök runt om i kommunen, småorternas framtid, eller nya fotbollsarenor, kontra nya industriområden i Vimmerby, småskolorna, eller försäljningen av skogar eller Astrid Lindgrens Värld. Eller småkyrkornas existens.
Det är fantastiskt. Snappa gärna upp de finfina kornen i alla diskussioner - och använd dem på rätt sätt. På det sättet skapar vi möjligheter till ett bättre liv och en ljusare framtid.
Helt i balans.
Alf Wesik