Eftersom storregionfrågan ska avgöras, enligt de planer som finns, inom en mycket begränsad framtid, är det hög tid för alla aktörer att formulera sina strategier.
Tanken med storregionerna, alltså kanske totalt 5-8 i Sverige med 1 till 1,5 miljoner invånare i varje, är att dessa var och en ska kunna utöva större tryck gentemot statliga myndigheter och beslutande organ. Likaså gentemot motsvarande EU-nivåer.
På det sättet är det meningen att även mindre kommuner ska få chansen att med större kraft göra sina röster hörda.
Man kan tänka sig att några av de viktigaste diskussionsfrågorna, inom de framtida storregionerna, blir infrastruktursatsningar. Frågan om satsningar på vägar, järnvägar, sjö- och flygfart. Samt de allt mer viktiga digitala intrastruktursatsningarna.
Det finns massor av fördelar för industrier att etablera sig eller expandera i våra delar av landet, gentemot storstadsregionerna - men utan riktigt bra infrastruktur förlorar dessa fördelar i styrka.
Detta är naturligtvis ingen världsnyhet som upptäckten av penicillinet. Alla beslutsfattare och politiker vet självklart detta. Men lika 17 verkar inte frågorna prioriteras nämnvärt.
Vi får tvärtom så gott som dagliga rapporter om nedmonteringar av kommunikationsapparaten, allt sämre underhåll - ja, i det stora hela en tvärtomupplevelse.
Det kan bero på att det råder någon sorts terrorbalans mellan beslutsfattare inom detta område. Eftersom "alla" vill samma sak tar argument och lobbyarbete, från alla olika delar av landet, ut varandra till någon form av dallrande nollpunkt.
Idag har vi en situation där småorterna i varje kommun skäller på sina respektive kommunpolitiker och klagar på att skolskjutsverksamheten urholkas. De klagar på att busslinjer läggs ner och hållplatsstoppen allt färre.
Kommunpolitikerna å sin sida är tvungna att vidta dessa åtgärder ute i småorterna därför att ekonomin inte tillåter något annat. Men å andra sidan uppvaktar de ihärdigt länspolitikerna därför att just deras kommuner glöms bort när satsningarna i respektive län ska fördelas. De menar att det mesta av resurserna enbart spenderas i residensstäderna.
Och detta stämmer säkert eftersom pengarna inte medger satsningar så precis alla kommuner blir nöjda - och det bor ju faktiskt flest människor i residensstäderna. Så per spenderad krona når vi bäst resultat just där.
Men detta hindrar naturligtvis inte länsstyrelser och länsbolag och regionförbund att uppvakta regeringen med budskapet att just deras län och regioner tyvärr hamnar i skuggan när regeringens och Trafikverkets infrastruktursatsningar ska fördelas.
Ja, så där rullar det på. Ett steg framåt och två tillbaka.
Just denna tingens ordning kan jag inte se blir annorlunda med de nya storregionerna.
Men nog var det bättre när kommunerna inte sköttes från ett centralt kontor med en jättegrå dator mitt på golvet och en jättegrå byråkrat bakom musen. Det var bättre när det fanns kommunala snöskottare på varje ort, som verkligen tog sitt ansvar, som verkligen skötte sin bäbis, sitt lilla samhälle. Och sin traktor, som om vore den en familjemedlem.
Nog var det bättre förr när Vägverket hade platskontor och arbetsstationer inte bara på ett par begränsat antal platser i landet, utan lite vägförvaltningar här och där, som i Skulltorp till exempel.
Denna ordning säkerställde på ett bättre sätt en rättvisare och jämnare fördelning över hela landets yta.
Dyrare? Kanske. Men å andra sidan fungerade landet oavsett årstid.
Jag inbillar mig dessutom att samordningen var större, liksom förståelsen. Som nu till exempel, när det just byggs 2 till 1 vägar på RV 23/34, söder om Linköping, så borde naturligtvis viltstängsel monteras samtidigt, när maskinerna och manskapet ändå finns på plats.
Samma sak med byggandet av överföringsledning mellan Vimmerby och Södra Vi. Varför monteras inte viltstängsel samtidigt? De avverkar ju ändå, och gräver hål och donar.
Stångådalsbanan står inför ett viktigt avgörande. Alla måste jobba med målsättningen att resan mellan Kalmar och Linköping ska ta max två timmar. Och resan mellan Kalmar och Stockholm, max tre.
Det måste till fler turer, fler mötesplatser och fler tåg. Det måste till bättre banvallar, bättre bärighet och godståg. Med flera tåg finns också möjlighet att utveckla pendlingsmöjligheten, alltså fler stopp på vissa avgångar.
Valfrihet, några avgångar med längre körtid och många stopp för att ge fler kommuner och orter järnvägsförbindelse, och några avgångar med få stopp men kort körtid.
Jag vet inte hur vi bäst ska ge hela landet chansen att leva. Men den utmaningen bör alla politiker ta på största allvar. Och bums sluta med att gömma sig bakom märklig statistik, som exempelvis att mobilt bredband finns tillgängligt för 98 procent av Sverige.
98 procent av befolkningen, javisst - men bara 50 procent av ytan.
På resten av ytan hänvisas till röksignaler.
Alf Wesik