Effektiviseringar och rationaliseringar. Naturliga avgångar och besparingar. Det är ord för dagen. Och allra flitigast förekommande kanske är det så himla missbrukade ordet "samordningsfördelar".
Om ett privat företag vill dra ner på personalkostnaden så är det väl en sak. Det företaget ansvarar ju för sina egna inkomster och sina egna utgifter.
Men när olika myndigheter försöker sig på att rationalisera och effektivisera så är det inte alls en lika privat fråga. Då är det skattepengar, då gäller det för allmänheten att reagera med ryggmärgen, att ifrågasätta och kanske till och med protestera.
Och det är just dyrkan till ordet "samordningsfördelar" som vi måste reagera emot.
Men det finns nackdelar också - för tänk om snabbköpskassörskan visar sig tillhöra byns syförening, då existerar inga hemligheter längre. Tänk om man till äventyrs har en specialfråga om vilket vin som passar till en viss maträtt, ja - då är det inte helt säkert att livsmedelsbutikens personal har något vettigt svar att komma med. Eller, det värsta av allt, tänk om butiken lägger ner - då pajar ju hela samhällsservicen.
Men det finns nackdelar också - för tänk om en av de privatspanande grannarna upptäcker att det är den egna sonen som håller på att krypa in i grannens hus. Hur ska han då reagera? Tänk om inbrottstjuvarna har vapen, vad händer då? Eller det värsta av allt - tänk om polisen flyttar bort helt från orten - med motivet "att vi behövs ju inte här, för grannarna fixar bevakningen själva" - då pajar ju hela samhällsservicen.
Vi måste dessutom ifrågasätta alla dessa försök att "korsa" olika myndigheter. Alla vet att det kan bli klara defekter om fel gener korsas. Polisen är inte lika lämpad att utföra socialens sysslor. Och brandkåren har nog med sitt, den klarar inte lika bra att dirigera trafiken eftersom brandmännen inte har den vanan och den utbildningen.
IVPA-verksamheten, I Väntan På Ambulans, för självklart positiva saker med sig. När sekunderna känns som år, är det naturligtvis bra att så många som möjligt försöker hjälpa till.
Men ännu bättre är det väl om ambulansen är allra snabbast på plats - för där finns ju garanterat den mest kunniga personalen. Där finns vanan och där finns den tryggheten som endast den med ett gott självförtroende äger.
Brandmännen är också duktiga, men vad händer om brandmannen upptäcker att den han ska försöka rädda livet på är hans egen granne, eller hans egen syster?
Hur klarar denne person detta rent psykiskt, under själva räddningsaktionen och efter? Hur reagerar ej utbildad personal när livet rinner iväg?
Vem ska betala inköp av materiel, lägga upp bemanningsschema i besparingstider, vem ska betala utbildningen och adekvat fortbildning?
Låt inte några defibrillatorer i brandbilar bli någon täckmantel för att ytterligare försämra ambulans- och akutvården i landets mest glesbefolkade områden. Den brandchef som säger ja till defibrillatorer tar i samma ögonblick på sig ett stort, stort ansvar.
Kanske är det till och med så att samordningsnackdelarna är större än samordningsfördelarna. En fråga om liv och en fråga om död.
Alf Wesik