Där har vi kärnan till problemet. Sverige har så till den milda grad delegerat beslutsordningar att ingen vet längre vem som bestämmer. Alla, och då menar jag verkligen alla, tror att de i liknande situationer bara ska sätta sig ner och vänta. "Alltid kommer det väl någon order, från någon?"
Det hjälper väl inte att stå startklara om ingen trycker på knappen, om ingen startar!?
Därför är det glädjande att Carl Gustaf på nyhetsplats i Dagens Nyheter trotsar sin arbetsordning och säger vad han tycker. Särskilt när han har rätt.
Kungen förklarar att det i vissa lägen är bättre att agera än att inte göra något alls. I vissa lägen är det bättre att ringa efter en ambulans, trots att man inte vet hur allvarlig en sjukdom är. Bättre att skicka tillbaka ambulansen tom, än stå och skrika efter en ambulans som aldrig kommer.
Felet är bara att den svenska beslutsgången, ansvarsfördelningen, har avdegraderats. Idag har ingen högsta ansvar för något, eller också, och det är ännu värre, har en hel massa människor högsta ansvar för samma saker. Ingen vet något och ingen vill veta.
Den som tar befälet och ger en snabb order måste också klara att ta den eventuella kritik som kommer efteråt, om det visar sig att den första ordern var felaktig och innebär extrakostnader för samhället.
Men det borde inte vara helt omöjligt att hitta personer till ledande poster som både är kompetenta och modiga. För att hitta dessa personer gäller dock att sökningen sker på ett betydligt vidare fält än kring Göran Persson närmaste vänner och arbetskamrater.
Dagens situation i Sverige när vi har statsråd som endast statsvetare känner till, med ministrar som flyttas runt från det ena departementet till det andra, som vore de Fia med knuff-pjäser, måste upphöra med det snaraste. Tillsätt ledande personer efter kompetens, inte efter kompisrelationer.
Nej, faktiskt fanns det ett undantag. Vimmerby kommun öppnade en kristelefonlinje och kommunledningen samlades redan vid lunchtid på söndagen för att gå igenom läget och vad som skulle kunna göras för att förbättra situationen för invånarna. Även om det alltid går att ha synpunkter vad som faktiskt gjordes och hur det gjordes, så måste vi konstatera att den första reaktionen var blixtsnabb. Strålande, helt enkelt.
Således ordnades det med reserv-elaggregat till servicehus, samtliga brandstationer bemannades och tillfälliga evakueringar av äldre ensamboende personer förbereddes. Men bara i Vimmerby, i andra kommuner åt kommunalråden söndagsstekar i godan ro - utan att ha en aning om vad som försigick utanför köksfönstren. De tog inget ansvar, förutom att se till att såsen inte skar sig.
Alf Wesik