Nu så här några veckor efter valet plockar i alla fall ordföranden i regionförbundet Kalmar län, centerpartisten Leif Larsson, upp handsken. Han konstaterar att det nu är brådis att försöka komma till någon form av beslut.
"Annars riskerar vi bli indelade i en region av staten", säger han och föreslår att "eftersom Kalmar län och Östergötland blir en för liten enhet", vi ska bilda att motsvarighet till Region Västra Götaland, som redan finns, en motsvarande Region Östra Götaland med nuvarande Östergötlands län, hela Småland och Blekinge.
Jo, Leif Larssons tankar låter väldigt bra. I teorin låter det som något av en drömuppställning.
Men frågan är hur det kommer att fungera i verkligheten.
Läget är följande; det liggande direktivet säger att färdiga förslag på storregioner ska vara färdiga 2012 och sedan ska dessa slås fast i samband med valet 2014. Det finns tre grundpelare som ska finnas i varje ny storregion; nummer 1) ska det finns ett universitet, nummer 2) ett universitets- eller större regionsjukhus och 3) ska det finnas mellan 1 och 1,5 miljoner invånare i varje ny storregion.
Eftersom det inte hållits någon folkomröstning ännu i aktuella län, så vet ingen vad "vanliga invånare" tycker i frågan, men jag har i alla fall en infallsvinkel som är något så när förankrad, nämligen företagens. Jag har nära kontakt med Företagarnas regionchefer och enligt dem struntar företagen i gränserna över huvudtaget. Företagen jobbar gränslöst.
De vill istället för gränser ha enklare regler, mindre byråkrati och framför allt exakt samma förutsättningar var än i landet företaget ligger.
Vad "vanligt folk" folk tycker kan vi bara gissa. Men en reflektion är att Linköpingsbon knappast har något djupare gemensamt med Kalmar, och framför allt inte Karlskrona. Linköpingsbon har 20 mil till Stockholm och 25 till Göteborg. Han har 25 till Kalmar och 30 till Karlskrona.
I Växjö ser de helst en storregion bestående av Skåne, Blekinge och Kronoberg med residenshuvudstad i Kristianstad, med regionsjukhuset i Lund, precis som idag. Men å andra sidan har Växjö en egen tillväxtkraft som är imponerande, ett eget expansivt universitet, bra flygplats, bra förbindelser - samt en folkökning på mellan 700 och 1 500 personer per år. Politikerna har beslutat att bygga 800 nya bostäder per år. En inordning under Linköping, aldrig.
I Linköping ser man helst ett samarbete med Sörmland, men Sörmland vänder sig hellre mot Stockholm och Mälardalen, eller Örebro, men de vill hellre dra sig mot Västmanland. I andra hand vill företagarna i Linköping ha en egen region bestående av bara Östergötland, med cirka en halv miljon invånare - och i sista hand en region tillsammans med Jönköping.
Men tillsammans med övriga Småland, aldrig. Med Blekinge, aldrig på tiden. I Linköping ser man dock Västerviks kommun som ett undantag, egentligen som en bit Östergötland.
Problemet är att sedan storregionerna fördes på tal har alla stackars livrädda generaldirektörer, som ser sina revir försvinna - börjat slå ner sina gränspålar ännu djupare. Obegripliga gränser som bara visar på ett svagt ledarskap.
Jag tror att dessa storregionplaner är ogenomförbara. Antingen slår staten fast gränserna och då blir det generationer av missnöje och kaos och protester. Eller också överlåtes frågan åt folket, att avgöras underifrån, och då kommer det att ta generationer av missnöje, kaos och protester.
Bättre vore att samordna verkens gränser, avskaffa landstingen och lägga dem under dagens länsregioner. Bättre vore att samordna olika ansvarsområden över hela landet. Vi lever i en ny tid.
Eller som en företagsföreträdare i Linköping uttryckte saken; vårt universitet vill inte samverka med Linnéuniversitetet i Kalmar-Växjö, vi vill samarbeta med universitet i USA eller Australien.
Men Leif Larsson har rätt i en sak, det är hög tid att vi tar ett beslut i den här frågan, i det fallet ett förslag ska finnas färdigt 2012 och genomföras 2014. Det bästa vore att skärpa tonen mot alla statliga myndigheter, rikta upp deras gränser - och helt enkelt effektivisera driften av landet.
Alf Wesik