Således kan ingen partiledare ropa hej, förrän sista vallokalen har stängt. Men vi kan ändå konstatera att det ser illa ut för vänstersidan.
Vi hoppar därför tillbaka ett halvår i tiden. Onsdagen den 28 april visade en då högaktuell opinionsundersökning att socialdemokraterna hade ett mycket stort stöd av väljarna, över 50 procent faktiskt. Samma dag, när rosorna var rödare än röda, så presenterade vänsteralliansen ett förslag om att bensinpriset skulle höjas med 49 öre, genom att koldioxidskatten skulle höjas med 17 öre per liter. Miljöpartiet ville att höjningen skulle vara två kronor per liter för bensinen, men vänsteralliansen enades om 50-öringen.
När det skrevs pekade oponionsmätningarna på ett solklart överläge för den rödgröna alliansen. Reaktionerna på min förutsägelse lät därför inte vänta på sig.
Vi kan inte se att jag hade rätt förrän sista vallokalen har stängt nu på söndag kväll, men visst talar det mesta för att bensinskatten blev något av en vändpunkt. Inte för att frågan är den viktigaste i valrörelsen, långt därifrån. Men därför att den rödgröna argumentationen för skattehöjningen var så verklighetsfrämmande, så landsbygdsfientlig och nonchalant, att det stack i hjärtat på fler än mig.
Precis samma självförstörande resonemang som med Rut och Rot. Istället för att titta på alla som tjänar på dessa åtgärder, som får jobb och en inkomst och en ökad trygghet, penetrerar den rödgröna sidan avundssjukt alla som kan tänkas gynnas och missgynnas.
En skatt på bränsle är i och för sig ingen orimlighet. I alla fall inte om denna skatt går tillbaka till infrastruktursatsningar. Vi kan lätt konstatera att den nuvarande nivån på bränsleskatten däremot är orimlig. Vi betalar redan idag in fyra gånger mer pengar i fordonsrelaterade skatter, än vad som kommer tillbaka i form av vägunderhåll.
Och detta förhållande gäller redan innan de rödgrönas extra 50-öring adderas bränslepriset. Men en stackars 50-öringen är väl egentligen inte så mycket att bråka om, protesterar säkert någon.
Nej, det stämmer, om det inte vore på det viset att 50-öringen hamnar längst upp på toppen av en penningstapel, som redan är alldeles för hög. För en tvåbarnsfamilj som kör 3 000 mil går i princip hela barnbidraget direkt tillbaka till staten som skatt på bensin.
Detta är dåliga nyheter för familjer som är beroende av bilen. För hela landsbygden däremot, som är beroende av varor och det transportnät som utgöres av lastbilsfraktat gods, är den från rödgrönt håll aviserade kilometerskatten ännu sämre nyheter.
Hur mycket den rödgröna vänstern än hoppas att tågen ska ta större andel av godsmängden så kommer det inte att ske. 60 procent av alla lastbilstransporter är under tio mil och hela 90 procent är under 30 mil. För alla dessa procent är tågen inga alternativ - för det saknas nämligen spår mellan småorterna, mellan utlämningsställen, butiker, småfabriker och annat.
En modern lastbil släpper idag ut 87 procent mindre kolväte, 97 procent mindre kväveoxid och 97 procent mindre mängd partiklar är motsvarande lastbil 1990. Dagens lastbilar drar cirka tre liter per mil, jämfört med 4,5 till 5 liter för tjugo-trettio år sedan. Vi vet att såväl Scania som Volvo, som alla utländska tillverkare, satsar på ecodriving och olika hjälpmedel för att effektivare styra körningarna. För att få en situation med bättre ekonomi och bättre miljö.
Det är en sund utveckling, tvärtemot alla dessa kontraproduktiva styrmedel via skatterna, som föreslås. Följden blir en ytterligare osund belastning på näringslivet, och därmed på oss konsumenter, oss invånare. Följden blir att konkurrensen från oseriösa utrikes bemanningsföretag ytterligare ökar.
Alf Wesik