Nu är det Maskinentreprenörerna som med rätta sätter skopan i backen. Detta dribblande med pengar hit och dit, skatter och kompensationer, och undantag och kris och landsbygdsproblem.

Nej, det håller inte.

Det funkar inte att först driva en fråga så innerligt urbota dumt att en hel bransch drivs till konkursens brant, en hel landsbygd att känna sig utkastad från gemenskapen.
Och sedan när det är klappat och klart, inse faktum och försöka ställa allt till rätta genom driva nästa bransch mot konkursens bråddjupa brant.

Våra Astridska hagar
Trots att bönderna under flera år klagat på sina villkor och den olika konkurrens som de har att kämpa emot, så har de flesta politikerna hållit för öronen och stirrat rakt fram, där på sina skattebetalda resvägar utifrån landets allra avlägsnaste delar och in till Stockholm C.

De har inte sett något alls och inte hört något.

När verkligheten nu ändå har kommit ifatt så blir det panik. Mjölkbönderna är inte så himla många kvar att de själva betyder så mycket i röstantal.

Men de börjar få stöd nu, de rackarna. Överallt ifrån.

Allt fler stämmer in i det fullständigt korkade. Det uppenbart märkliga att vi inte alla värnar om vår mat, våra djur, vår natur och vår landsbygd. Om våra fält, om våra vyer och om våra Astridska hagar.

Vår gemensamma framtid alltså. Helt knasigt, verkligen.

Indirekt en gåva
Följaktligen skrapar vår landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S), fram några hundra miljoner att kompensera bönderna med. Det borde väl få tyst på dem, mjölkbönderna - och alla deras sympatisörer.

Hur låter då Laberos och regeringens magiska trick? Simsalabim, man kompenserar genom att jord- och skogsbrukare får avdrag på dieselskatten. En krona och 70 öre per liter diesel - för att kompensera att Arla betalar småpotatis för mjölken.

Det blir således indirekt en gåva, i all vänskaplighet, inte till bönderna, utan till Arla. Eftersom Arla ägs av bönderna blir det till ett Moment 22, där själva vevandet sköts av staten.
Och Sven-Erik Bucht håller i takten.

Skrämmande villkor
Problemet är bara att det alltid ställer till problem att ge med ena handen och roffa åt sig med den andra. I detta fall är det så att allt fler av de svenska lantbrukarna som nödvändig biinkomst sköter entreprenaduppdrag, som exempelvis snöröjningen i närområdet.

Den snöröjningen kommer nu att ske med av staten subventionerad diesel. Medan alla andra svenska maskinentreprenörer minsann får betala fullt pris, och skatt på momsen, och allt. Det finns 3 800 medlemsföretag hos Maskinentreprenörerna.

Det blir alltså ännu mer konkurrens på skrämmande olika villkor. Istället för att försöka angripa problemet vid roten, blir det återigen att försöka fixa det hela med hjälp av lite snedvridning först åt det ena hållet. Och sedan åt det andra.
Alla vet att om man bara böjer en plåtbit tillräckligt många gånger fram och tillbaka så går den förr eller senare av.

Bygden växer igen
Vi behöver bönderna. Och vi behöver maskinentreprenörerna. Det absolut sista vi behöver är ännu en stor bransch där en näringsidkare per dag, tvingas låsa igen sina verkstäder med Klass 3-hänglås.

Bransch efter branch.

Bensinmackarna skulle ha en pump med miljövänligare alternativ, vilket de inte klarade ekonomiskt. Glesbygdsborna blev snabbare än kvickt av inte bara med en mack, utan en livsmedelsbutik, en korvkiosk, en gasolcontainer, ett utlämningsställe för paket och byns enda sociala träffpunkt. Nu sedan de flesta bygdegårdar blivit till mopedmuseum.
Målarna skulle måla vitt, de blir nu av med ROT - och tvingas se att den svarta skalan blir allt mer populär igen.

Entrenörerna har inte råd att hålla sin plogbilar rullande längre.

Och bönderna - tja med igenväxta produktionsytor förändras landskapet och glesbygden blir bara allt glesare.

Alf Wesik