Ledare: Birgit har sin Friggebod och Stefan har sin Attehall, men vad hjälper det

Men välfärd står för olika saker för olika människor. Och alla har åsikter om välfärden. De flesta vill ha mer välfärd, fast för en mindre kostnad.

Det går liksom inte ihop.
Det är ganska trevligt att välfärdsdebatten blossat upp inför sommarens och höstens val, att den lindas in i diskussioner om skatter, alltså om det allmännas bidrag till tårtan. Och det allra märkligaste är att just skattens storlek har blivit den kanske viktigaste valfrågan.

Med partier som tävlar mot varandra inte om att sänka skatterna - utan om att höja dem. Störst höjning vinner. Precis som om det finns ett likhetstecken mellan skattens storlek och välfärd.

Okej, det gör det givetvis. Men bara till viss del. En liten, liten del. Ännu viktigare är att fördela den skattebas som rullar in varje år, till kommunerna, till landstingen och till staten. Ännu viktigare är att skatterna används så effektivt som det bara går.

Inte till genant höga löner för kommunala tjänstemän och statliga generaldirektörer, inte till kommunala svindyra konsulter och inte till statliga myndigheter som utlokaliseras men ändå hyr svindlande dyra kontor i centrala Stockholm. Enbart till för den yppersta ledningen.
Kort sagt, inte till centraliseringar i Vimmerby kommun, eller till centraliseringar i landet Sverige.

Men om detta hörs inga diskussioner, ja, inte så många i alla fall. Och inte så högljudda. Birgit har visserligen sin Friggebod och Stefan har sin Attehall - men vad hjälper det när hela glesbygdsorter istället utplånas.

Det är bara quickfix-lösningar, detta att "höj skatterna så löser vi alla problem automatiskt", som ekar så äckligt ihåligt. Till och med moderaterna har numera signerat plakaten.

Blåser in nytt syre
Det är verkligen ett fattigdomsbevis att den så viktiga välfärden nedvärderats till innehållslösa slagord. När det istället är så att det blir större inkomster till det allmänna om skatterna sänks, men detta ger fler jobb.

Och då tänker jag på jobb inom den privata sektorn, eftersom det är ju är dessa pengar som är grundfundamentet till samhällsbyggnationen.

I detta läge blir man lite ledsen när man i vår tidning kan läsa om en privat hotellkrögare, Staffan Samuelsson i Vimmerby, som stöter på patrull när han kraftigt vill expandera den anläggning som redan idag är en av de större i regionen, inom den hotellgenren.

Lika ledsen blir man när direktör Bengt Ansgarius i Gullringen inte får gehör för sina planer, som inte bara skulle bli en viktig symbolfråga i svensk välfärdspolitik, utan även skapa arbetstillfällen, blåsa in ny syremättad luft i fantastiska Gullringen - och skapa nya skatteintäkter till såväl kommun, som landsting och stat.

Komma på nåt annat
Jag menar. Förskolan och sommardagis i Vimmerby, de är jätteviktiga. Inget snack. Barnen är vår framtid, som den så slitna men riktiga klyschan lyder. Jag menar, det måste helt enkelt gå att ordna på ett annat vis. På nåt annat sätt. 1 350 kommunanställda borde kunna sätta sig kring eftermiddagsfikan nån dag och komma på nåt annat.

Vi har ett hotell - Oxgården, på en plats i Vimmerby som är idealisk och som behöver mer plats för att utöka och därmed uppfylla nya hårdare krav från turism- och reseaktörer. Hotellet går omöjligtvis att splitta upp på två delar, och driva med någon sorts filialverksamhet.

Det finns mark tillgänglig i form av en parkering, men förskolan och kommunen vill åt just den plätten. Detta måste ju helt gå att ordna. Förskolan måste kunna bygga ut, javisst, men kanske på ett annat sätt, eller i värsta fall på en annan plats.

Det privata näringslivet måste helt enkelt gå före. Det måste stimuleras och hjälpas - inte motarbetas och stjälpas.

Var finns långsiktigheten? Det måste helt enkelt bli slut på snabba lösningar som inte visar sig fungera längre tid än det tar för konsulterna att skicka sina fakturor. Förr i tiden fanns A) kortsiktiga verksamhetsplaner som sträckte sig över fem år och B) långsiktiga verksamhetsplaner, så kallade VEP, som räckte i 20 år. Som dessutom daterades upp med jämna mellanrum.

Folk hade chansen att protestera, komma med idéer, ändra och påverka. Men de hade inte chansen att komma efteråt och säga - att nej så ville jag ju inte ha det. Denna kommun måste utvecklas, och bästa sättet det kan ske, är med klok och långsiktig planering.

Gullringen lastades upp
I Gullringen finns en briljant idé, där finns far och son Bengt och Christer Ansgarius, där finns en byggnad i Gullringshus kontor, som enligt min mening borde kunna slås in i ett vackert paket och bevaras för eftervärlden. Så enastående fantastiskt är den.

Det finns en hyllad demensvård i näraliggande Ådala. Och så finns det klåfingriga politiker som vill sätta krokben för såväl familjen Ansgarius, som Ådala och hela himla Gullringen. Kommunpolitikern Bjarne Lynbech sammanfattar mycket väl med orden: "de monterar ner vårt samhälle".

Tyvärr startade nedmonteringen redan för flera decennier sedan. Jag minns skräcktransporten. När kommunen helt sonika flyttade hyreshus från Gullringen till Vimmerby. Som ett knivhugg i ryggen, ett makalöst osympatiskt beslut, som sedan dess genomsyrar förhållandet mellan det livskraftiga brukssamhället och centralorten Vimmerby.

Gullringen lastades upp på ett lastbilsflak och flyttades in till stán, till ett område alldeles i närheten av Oxgården och förskolan, faktiskt.

Och nu ska det bli än värre. Ådala och den tryggheten som den älskade anläggningen erbjuder i en elak och tuff värld, tas om hand och destrueras som ett styck skrotbil. Buntas ihop och läggs i en hög nånstans.

Entreprenörerna i fantastiska Gullringen ska hållas kort, liksom privata hotellkrögare som vågar göra anspråk på en parkering för att bygga 160 nya bäddar.

Fy er!

Alf Wesik