Vi kan välja att betrakta dem som vilken kommunal förvaltningen som helst, med uppgift att på ett effektivt sätt producera service åt skattebetalarna, åt kommuninvånarna.

Vi kan välja att betrakta dem för vad de en gång i tiden var ämnade till, nämligen som en "allmännytta". Grundtanken med hela allmännyttan är att säkerställa möjligheten för alla kommuninvånare att ha tillgång till en "hållbar och prisvärd" bostad.

I Sverige har allmännyttan alltmer svängt över från att vara kommunala förvaltningar, till att bli bostadsbolag med exakt samma drivfjäder som vilket privat bostadsbolag som helst.

Akuta behov

Det är både bra och inte. Bra så tillvida att det säkerställer en så effektiv drift som det bara går. Det är bra att förvaltarna försöker få ett mer "privat" tänkande när det gäller konsolidering av ekonomi och hållbar utveckling.

Jag minns med obehag åren när en av de viktigaste punkterna vid kommunernas budgetberedningar alltid var "ekonomisk täckning för outhyrda lägenheter".

Men det är inte bra att själva serviceåtagandet fått sig tilldelat en plats i förrådsutrymmet, istället för i sovrummet.

Förr var det en oskriven regel som sade att kommunala bostadsbolag alltid ska ha ett visst antal lägenheter till förfogande, att använda vid oförutsedda händelser, till något akut behov ofta i sociala sammanhang.

Hälften kommunala

Utöver allt annat har de kommunala bostadsbolagen dessutom blivit någon form av buffert för svängningar på marknaden.

Det kan vara att mindre orter minskar i invånarantal och då får bostadsbolagen ofta ta smällen.

Det kan vara att medelstora eller större städer växer allt snabbare, och då får bostadsbolagen hjälpa till som en buffert även där. För efterhand är det ju meningen att de privata aktörerna på marknaden ska reglera detta, via förhållandet mellan tillgång och efterfrågan.

I Sverige är förhållandet villa, hyresrätt och bostadsrätt, cirka 50 procent, 30 procent och 20 procent. Och cirka hälften av alla tillgängliga hyreslägenheter ägs av kommunala bostadsbolag.

Partikollegor

Tidigare var de flesta bostadsbolag stiftelser och inrättade sig efter självkostnadsprincipen, som alla kommunala förvaltningar. Idag är de undantagna kommunallagen i det avseendet, och ska drivas enligt affärsmässiga principer vare sig de är stiftelser, eller har ombildats till aktiebolag.

Men det kan således vara hög tid att diskutera själva grundtanken med bostadsbolagen. Detta ovanliga undantag från kommunallagen har i vissa avseenden gått för långt.

Allmännyttan har på senare tid hamnat ännu längre in i förrådsgömmorna.

Jag tror "vanliga" kommunpolitikerna ser sina respektive partikollegor i bostadsbolagen som lite främmande fåglar. Och vice versa.

De förstnämnda är förbaskat glada att slippa skjuta till pengar varje år. De sistnämnda - bostadshajarna - är glada för att socialpolitiker, skolpolitiker och kulturpolitiker, inte lägger sig i.

Motsägelsefullt

Jag vill att frågan ska diskuteras i dessa termer. På ett mer övergripande vis.

Är det riktigt att en kommunal förvaltning har samma avkastningskrav till sina ägare, det vill säga kommunerna, som vilket privatägt bostadsbolag som helst.

Det är verkligen både märkligt och motsägelsefullt att kommunpolitikerna i princip gör vad som helst för att öka sina invånarantal, men att det mest uppenbara sättet att skaffa fler inflyttare, alltså att skaffa ett batteri av attraktiva bostäder, inte sker.

Satsning i Västervik

Västerviks version av allmännytta, med det slagkraftiga namnet Bostadsbolaget, kommer nu att inleda en massiv satsning på nya lägenheter. Drygt en kvarts miljard ska satsas på 150 nya attraktiva lägenheter i olika former, storlekar och placeringar.

Men beslutet har tagits med viss vånda eftersom den nuvarande bostadsbristen kan försvinna lika snabbt som den uppkommit. Och i ungefär samma takt som de nya bostäderna tas i bruk.

Liknande beslut måste diskuteras i Hultsfred, i Vimmerby och Eksjö, i Kinda och Åtvidaberg. Bygga och slå sönder sin egen marknad, eller låta bli att bygga och krasa sönder möjligheten till expansion.

Det är en ytterst högprioriterad fråga. Att satsa på nutid eller framtid.