Bråk mellan elever hör naturligtvis inte hemma på en skola och det är oacceptabelt att en lärare drabbas fysiskt. Det finns inget försvar för sådant.
Men jag vill ändå analysera händelseförloppet en smula. Fyra killar började bråka och en av dem slängde en stol, som träffade en lärare varvid blodvite uppstod.
Larmcentralen larmades och ambulans och massor av poliser skickas till platsen. Tungt beväpnade poliser.
Det är också försvarbart. Polisen, liksom akutvården och brandkåren - måste alltid utgå ifrån det värsta scenariot när ett larm trillar in. Det kan ju trots allt vara skarpt läge och då vore det förödande att ha skickat ut alldeles för tandlösa resurser.
Skulle ett fall inträffa där polisen skickat en allt för liten grupp för att stävja ett larm skulle kritiken från samhället bli massiv. Skulle någon oskyldig privatperson, eller ännu värre, ett barn, skadas i samband med polisinsatsen skulle huvuden tvingas på rull.
Problemet var att medierapporteringen har inbyggda automatiserade funktioner så att nyheter sprider sig väldigt fort. Det är också så att en rubriksättare vill "spetsa till" just sin artikel, varvid den tillspetsade verionen sprids vidare. Och så där håller det på i snabbt eskalerande form.
Inom en mycket snar tidsperiod tror sig därmed "hela Sverige" veta att det är pågående jättebråk, beväpnade polisinsatser, ambulanstransporter och annat, i lilla idylliska Vimmerby.
Vår tidning kunde således ganska snabbt konstatera att det visserligen varit ett bråk, men att det var långt ifrån så allvarligt som man kunde förledas att tro. En minut efter att det startade var det över.
Den nya tingens ordning är tyvärr sådan att det rent nyhetsmässigt inte är alls lika intressant att rapportera att "storbråket" i Vimmerby snabbt klingat av och orosmomentet avstyrts.
Nej, totalt ointressant faktiskt. Gäsp.
Det är märkligt att vissa händelser får så mycket uppmärksamhet medan andra glöms bort totalt. Undersökningar visar att under tio procent av alla grova brott som inträffar i landet, leder till åtal och fällande domar. Nio av tio traskar obekymrat glatt visslande vidare till nästa offer.
Vi inom media har givetvis ett ansvar att skildra nyheterna på ett vederbörligt sätt. Vi kan inte svära oss fria från ansvar.
Men i övrigt tror jag att det är det hysteriskt centraliserade samhällets fel att sunt förnuft har ersatts av opersonligt taktiskt tänkande. Förr i tiden när det var ett bråk i Hultsfred eller Kisa, eller Slaka, så var poliskännedomen så stor att polisen oftast visste hur allvarlig situationen var redan innan de kom till platsen.
En stor och ståtlig konstapel skickades in och vips var det bråket avstyrt.
Vi har på senare tid även sett exempel på när larm om lägenhetsbråk, av arbetsmiljöskäl, har åtgärdats genom att piketstyrkor, specialstyrkor med terrorbekämpning på programmet, skickats efter från Stockholm eller Göteborg. Eller Norrköping i bästa fall. När de timmavis senare anlänt till platsen upptäcker de att det är Kalle som fått en kortslutning och sitter på balkongen och skjuter luftgevär i luften.
Proportionerna saknas. Det sunda förnuftet saknas. I takt med större ansvarsområden och längre avstånd minskar personkännedomen.
Och detsamma gäller i stort sett alla statliga serviceinrättningar och myndigheter som ska centraliseras i en ständig jakt på heliga samordningsvinster. Det är lätt hänt att någon ansvarig biter sig själv i svansen.
Det är märkligt att församlingen själv inte inser att just våra svenska kyrkor är något mer än bara hus. Det är märkligt att kyrkan själv inte inser att kyrkorna har ett viktigt värde långt bortom sedlarnas och myntens gömmor.
Förresten far kyrkans högsta representanter i Vimmerby med en vårdslös hantering av sanningen, när det påstås att Storebro kyrka är en så kallad "vandringskyrka".
Jag kände han som byggde den, jag kände honom väl. Han byggde Sveriges första "stationära vandringskyrka". Och det vet jag, eftersom han sade det till mig, över en glasstårta framför öppna brasan i vardagsrummet.
Stationär betyder enligt Nationalencyklopedin "något som inte rör sig, bofast".
Akta er för att reta upp Storebroarna - kyrkan får stå där den står. Den är helig.
Alf Wesik