Det intressanta var som väntat inta vad dessa båda herrar sade, utan istället vad publiken, deltagarna sade. Det var bland annat ungdomar som gått utan jobb i åratal och som var beredda att ta vilket jobb som helst, bara det fanns något att ta. Det var de gamla fabriksanställda som efter 32 respektive 42 års anställning nu ställs utanför arbetsgemenskapen. 50 respektive 58 år gamla såg man verkligen desperationen lysa ur deras ögon.
Trots att de jobbade på ett lönsamt företag som varje år levererar vinster till sina aktieägare, skulle de läggas ner och flyttas utomlands. Till ett land där lönerna är så låga att vinsterna till aktieägarna blir ännu större. Till ett land där skillnaden i personalomkostnader är så stor att självklara argument för Sverige, som lojalitet, kompetens, ansvarstagande, forskning och framstag, väger lätt i en jämförelse.
Det talades bland annat om okonventionella lösningar, eftersom gängse arbetsmarknadspolitik knappast firar några jättastora triumfer. Tyvärr hade varken Reinfelt eller Karlsson några bomber, några nya förslag att fira av i debatten.
Det är ju också en utveckling som är fullt naturlig. Inget vi kan protestera emot. Det enda vi kan göra är att ställa upp, kämpa emot, försvaga argumentet för att dessa nedläggningar och företagsflyttar ska genomföras.
Vi ska absolut inte mål fasicken på väggen men vår kommuns största arbetsgivare, kommunen givetvis undantagen, Metallfabriken Ljunghäll AB, ska vi vara rädda om. Företaget sysselsätter idag mer än 700 anställda och nya tillkommer hela tiden.
Dessa 700 personer sysselsätter inte bara sig själv utan oftast familjer, barn och äldre, de sysselsätter underleverantörer, småföretag och småföretags underleverantörer, och deras respektive, och deras barn osv, osv.
En annan sak som kanske en del glömmer, eller förtränger, är att dessa 700 personer sysselsätter en mycket stor del av den kommunala verksamheten, med skatter, köpkraft och så vidare. Många av kommunens 1 253 anställda har Ljunghälls 700 anställda att tacka för mycket.
Vi läser så gott som dagligen i vår tidning om olika kommunala satsningar, visserligen kostar de bara några miljoner per stycket. Men många miljonbäckar små, blir snabbt en miljon-å. Det är nämligen så att Vägverket kommer inte att bygga någon ny infart, i alla fall inte så snabbt som Ljunghälls och Södra Vi-bor vill. En ny infart till en privat industri, tror inte jag hamnar särskilt högt i Vägverkets prioriteringslista.
Däremot borde frågan hamna högst på Vimmerby kommuns prioriteringslista. Det brukar ofta talas om företagsklimat och hur väl regionens företag känner för Vimmerby kommun.
Genom att föreslå en okonventionell lösning, som att bygga en ny infart i kommunal regi, skulle visserligen listan med positiva företag bara öka med ett namn, men å andra sidan med 700 anställda.
Men nog är det lustigt att politikerna i Vimmerby gärna förskotterar och bygger en mötesplats för tågen i Gullringen, trots att det egentligen är Banverkets sak - när samma politiker inte kan tänka sig att bygga ny infart till Ljunghälls.
I Gullringen kan tågen mötas säkert, ett par gånger om dagen, i Södra Vi tvingas mammor och pappor oroa sig för sina barn och för den tunga trafiken i samhället. Ideligen, ideligen. Tung trafik lastad med tonvis av gods, och snart med flytande järn.
Tiden går och Metallfabriken består. Vi får verkligen hoppas, för vår skull, för alla underentreprenörers, alla familjers, alla kommunanställda och alla politikers skull, att företagsledningen inte tröttnar.
Politikerna spelar ett högt spel och det ligger mycket i potten.
Alf Wesik