För de som är nytillkomna, sedan typ 30 år, kan vi berätta om bakgrunden. Det trevliga torget i Vimmerby har alltid varit något av en mötesplats. Det har alltid kryllat av liv och rörelse och alltid varit en mycket stor tillgång för staden. Idyllisk och fridfull och värdefull för handeln.
Så länge det fick vara i fred, vill säga. Torget alltså.
Det var början till att torget inte fick vara i fred.
Det var början till att politikerna trodde sig kunna åstadkomma ett bättre torg än vad århundraden av invånare, torghandlare, handeln och butiksinnehavare sakta men säkert format.
Stora Torget i Vimmerby hade blivit till en fantastisk samlingspunkt. Under icke butikstid ockuperade de bilburna visserligen ett par 3-4 p-platser överst i varje rad. Mest åtråvärda var platserna i hörnet mot EPA, för där hade man bäst koll på exakt allt som rörde sig i stan.
Motorcyklisterna ställde sig i en prydlig rad på andra sidan Storgatan, framför fontänen. Även de hade bra koll. Även de trivdes.
På dagtid, på affärstid, vårdades varje enskild parkeringsplats på torget, för de flesta insåg att de var avgörande för handeln. Precis som torget använts under alla tider bilarna funnits, och dessförinnan av hästdroskor. Jag vill minnas att någon utredning visade att varje enskild p-plats bidrog med en kvarts miljon till handeln i Vimmerby.
Kära tid, då.
Och politikerna hängde på. De trodde sig kunna vinna röster, genom att hacka sönder torget, förstöra för bilister, ta bort parkeringar, bidra till en förkastlig centrumförskjutning. Trots att det naturliga Vimmerbys centrum var på torget. Och absolut inget annat.
Genom olika åtgärder, som marknaden endast delvis själv var vållande till, motades handeln bort från Storgatan och torget och området bort mot kyrkan.
Det stora Sommarhärjet hade startat. Det byggdes gokartbanor som inte fungerade, stängdes av gator som fullständigt förstörde trafikströmmarna genom stan, experimenterades med torghandlarplatser, bomtider, avstängningar, betonghinder, lekplatser, sjörövarskepp, underhållningar, katastrofala träscener - som borde ha fått såväl stadsarkitekter som länsarkitekter att hoppa högt av ilska.
Det fortsatte med bedrövliga presenningar, otidsenliga skjul, gärdesgårdar och ölbråk. Och aldrig blev sig Stora Torget i Vimmerby sig likt igen. Sedan kom huvudlösa minnesmärkesdiskussioner, nya avstängningar, kapningar av träd, borttagande av kullerstenar nästan lika gamla som gatan, bortgrävande av fontänutsmyckningarna och experiment med klotlönnar framför stadshotellet, samt breddning av trottoarer och tillfälliga uteserveringar.
Det enda som var sig likt år efter år efter år. Var att politikerna inte kunde hålla fingrarna i styr. Nya påbud varje år och med ytterst få undantag, inget, absolut inget, som någonsin blev bättre.
Att det ska vara så svårt att begripa att Vimmerbys allra största tillgång är staden i sig. Det är gatubildningen, miljöerna, kulturen, kyrkan, de gamla karaktärerna, parkerna, gatunamnen, byggnaderna, historien.
Fel, svarar säkert någon snusförnuftig - den allra största tillgången måste vara Astrid Lindgren, alla gånger.
Jodå, jag kan hålla med om det, men jag vill gå ett steg längre i tanken. Jag menar att den miljön som stimulerade Astrid Lindgren att skapa sina fantastiska historier, som valde att hon behöll Vimmerbyperspektivet så ofta - det är den, just den, som är Vimmerbys allra största tillgång.
Det är med andra ord de miljöerna vi ska försöka bevara så långt det är praktiskt möjligt. Inget konstgjort tjafs, inga sjörövarskepp på torget, gärdesgårdar eller illfärgade pelare på kulturmärkta hus - det borde vara vite på sådana stolligheter. Det Vimmerby Astrid Lindgren såg framför sig i sina författarstunder, det är samma miljöer turisterna vill uppleva. Så långt det är praktiskt möjligt, vill säga.
Så till årets Sommarhärj. Det är verkligen svagt att högsta politiska ledningen inte kan hålla sina fingrar i styr. Låt marknaden styra, låt efterfrågan sköta behovet, låt Vimmerby åter bli en stad som växer av egen näring, istället för konstgjord utgödsling år efter år.
Det går inte att tvinga någon att ha roligt eller trivas. Det gör man av egen vilja.
Det är ytterst svagt att man fortfarande efter alla dessa år inte kan skriva ihop ett avtal som är hundraprocentigt.
Förresten det här med att en ska få sälja ost, en annan kaffe, en tredje fisk och så vidare - det luktar Sovjet lång väg.
Som ännu en misslyckad femårsplan, ungefär.
Alf Wesik