Situationen blir mer och mer akut för ansvariga tjänstemän inom respektive kommun, som tvingas ta besparingsbeslut som de egentligen inte vill.
Alla ansvariga får därmed en arbetssituation som är långtifrån optimal. Vi kan som resultat av detta se skenande sjukskrivningsstatistik inom vissa omsorgsförvaltningar.
Ett val mellan pest och kolera som måste sätta sig på psyket. De bygger upp nära vänskap med de äldre och utvecklar ett näst intill familjeliknande förhållande - men tvingas ta beslut som är så långt ifrån familjens trygghet som det bara går att komma.
Men om personalen inom äldreomsorgen känner olust inför sin arbetssituation så är det inget, absolut inget, emot vad de direkt drabbade gör, de äldre personerna, seniorerna, vårdtagarna och de särskilt boende. För även om det rent konkret, rent praktiskt, inte sker några direkta och enorma förändringar, så blir de ständigt nya påbuden till orosmoment och illavarslande tecken.
Sedan vår tidning på olika sätt börjat rapportera om förändringarnas vindar inom äldreomsorgen, så har reaktionerna varit många och kompakta. Vi har fått höra ilskna och ibland mycket uppgivna kommentarer inte bara från direkt berörd personal och omsorgstagare, utan från alla möjliga håll och kanter.
Alla har de det gemensamt att de oroas inför förändringarna och inför framtiden. Alla är djupt oroade över vad som är på gång, vad som håller på att ske i vårt land. Är det till och med så illa att vi håller på att förlora greppet, att vi håller på att ge upp?
Men så här är det; alla kommuner har en summa pengar att använda till olika verksamheter. Det är direkt fel att säga att en verksamhet, eller en annan förvaltning, "går med vinst" eller "går med förlust". Det enda vi med säkerhet kan göra är att vid årens slut summera ihop alla kostnader och jämföra denna totalsumma med det antal kronor som anslagits i budgeten till verksamheten.
Ett nollresultat, alltså en totalkostnad som helt överensstämmer med budgeten, är naturligtvis det optimala. Då har politiker och tjänstemän lagt sig på en helt riktig nivå.
Blir det överskott har de varit för frikostiga i budgetarbetet, blir det underskott, har de varit för snåla. Allt givetvis under förutsättning att verksamheten har bedrivits på ett fullgott sätt.
Som tur är kan inte de lokala politikerna och tjänstemännen dribbla alldeles precis som de vill. Det finns en socialtjänstlag, SoL, som reglerar vad som är rätt och riktigt. Och den grundar sig på de tre gyllene orden ovan.
Det är länsstyrelsen som ska kontrollera att kommunerna följer socialtjänstlagen. Till sin hjälp har länsstyrelsen sedan 1999 en ny paragraf i socialtjänstlagen, kallad Lex Sarah. Om någon anställd eller verksam inom äldreomsorgen får höra talas om något hel- eller halvskumt, eller helt enkelt bara får vetskap om något som han eller hon tycker är fel, ska det anmälas. Punkt.
Det ska inte diskuteras, slätas över, eller gömmas undan - det ska anmälas.
För det första strider det antagligen emot ord nummer två ovan, "självbestämmande". Enligt vad tidningen erfar vill knappast någon omsorgstagare ha låst dörr. Och för det andra kan det mycket väl leda till oönskade följder; vem ska ha tillgång till kort för att ta sig in genom de låsta dörrarna... personalen, städare, vaktmästare, ambulanspersonal, brandmän, väktare? Vem?
Som ytterligare exempel kan nämnas nattetid obemanade äldreboende. Det finns definitionsmässigt endast två former av äldreboende, antingen särskilda boende eller också seniorboende. I den första formen har samtliga enskilda rätt till trygghet, i den andra formen är trygghetsnivån frivillig. Den enskilde bor i ett hyreslikt förhållande och köper helt enkelt till sig olika grader av trygghet och service. Ett eget val, således, likt valet att stanna kvar i sitt eget hemboende så långt det är möjligt. Rent ekonomiskt skiljer det inget mellan omsorgsformerna, det är bostadsbidrag som gäller.
Gemensamt för samliga inom så kallat särskilt boende är att de enskilda under inga förutsättningar får lämnas ensamma. Det finns prejudicerande beslut som slår fast detta. Det går således inte att kalla det särskilda boendet för något helt annat, typ trygghetsboende, och därigenom slippa bemanningskravet.
Allt enligt ansvariga på länsstyrelsen. När sådana lösningar idag diskuteras i olika kommuner, så sker diskussionerna således i en mycket juridiskt ansträngd miljö. I en laglig gråzon som knappast tål varken dagsljus eller rättslig granskning.
Äldreomsorgen tillhör en av de få kommunala åtaganden som står under någon sorts absolut prioritet. Den måste helt enkelt få kosta vad den kosta kräva. Den tillhör en av de få kommunala frågor som vid varje budgetförhandling måste behandlas allra först - för att kunna ge besked om vad som finns över till annat.
Vi får på tidningen höra skräckhistorier där äldre fruktar sin tillvaro, där de undrar vad ont de gjort samhället för att så ställas på undantag. Hur kan egentligen någon politiker komma undan med dagens svammel?
Vi måste få "trygghet", "självbestämmande" och "integritet" åter. Låt personalen och de äldre gemensamt komma fram till vilken lösning som är bäst. Ingen av dem är dum på något sätt, förmodligen är det precis tvärtom att det just är personalen som tillsammans med de äldre är vår absolut största tillgång.
Rent erfarenhetsmässigt, rent ansvarsmässigt och rent personligt.
Det skulle ge personalen större frihet att lägga upp sina egna scheman, det skulle ge de äldre tryggheten att hjälp och stöd alltid finns i närheten - och det skulle framför allt ge samhället en situation där 80 procent av arbetstiden sker hand i hand med den enskilde, istället för ratt i hand i bilen.
I Vimmerby diskuteras tre nattpatruller, alltså sex personer, alltså totalt cirka 2 miljoner kronor per år. 20 procent av 2 miljoner är 400 000 kronor effektivt, för vård och omsorg. Resten spenderas bakom ratten. Det är en skruttig utdelning på insatt kapital.
Med kanske kanske tre personer i nattbemanningen på varje särskilt boende skulle de säkert klara både den egna institutionen och de hemmaboende i närområdet. Det skulle vara väl använda pengar.
Och som om inte detta vore nog, kommer Arbetsmiljöverket förmodligen att stoppa äldreomsorgens långa nattkörningar. Det är skyddsombuden som påtalat en rad brister, som att arbetet blir farligt, stressigt och slitsamt, att det är stor risk för trafikolyckor, viltolyckor, tekniska problem, att mobiltelefonerna saknar täckning - orimliga beslutskrav om fler än en omsorgstagare är i behov av hjälp samtidigt.
Nu är det dags för samtliga partier i Vimmerby att redovisa ståndpunkt, liksom det är för enskilda ansvariga politiker. Dags att tala ur skägget om nattbemanningen och den framtida äldreomsorgen.
Alf Wesik