Vi präglas inom svensk politik av allianser av olika slag. Vi har visserligen "alltid" haft allianser, men då har det varit ganska självklara och ideologisk lättförsvarade varianter. Som att vänsterpartiet och socialdemokraterna samarbetat i någon form av allians, eller röstsamarbete.

Inom den kommunala sfären har det logiskt nog förekommit mer udda allianser. Där har personlig vänskap ibland haft tendenser att överbrygga de politiska åsikterna.

I början var det väl just Miljöpartiet som upplevdes som en form av enfrågeparti och därmed kunde dyka upp i de mest märkliga koalitionerna.

När sedan först Bert och Ian dundrade in på den politiska scenen och rörde om i grytan med sitt Ny demokrati så blev det udda norm. Ingen variant av samarbete var för knasigt, för att diskvalificera sig självt.

Det var i den vevan som Sverigedemokraterna började växa till sig i brallorna.

När det nu är hög tid för taktiksnack inför andra halvlek, så bör alla partier tänka över sin respektive situation. Såväl "etablerade" partier som "okonventionella".

En lärdom är att maktens sköna berusning inte varar för evigt. Det kommer ofta en rejäl baksmälla.

Rödmärket blev blått

När exempelvis moderater och socialdemokrater ingår allians för att skapa konstgjorda majoritetskoalitioner så är det några som blir jätteglada. De på ledande poster, de som strävar efter självbestämmande, snarare än medbestämmande.

Men det är samtidigt en hel drös väljare som blir besvikna. Först lite, sedan mycket och till slut fruktansvärt besvikna. Så trötta på det politiska spelet att ordet besviken förlorar sin första stavelse.

Det kan vara alla socialdemokrater som i hela sitt liv, eller rentav generationer, sett de blå moderaterna som politiska motståndare. Det är inte lätt för dessa stolta socialdemokrater att vända andra kinden till.

Det röda märket efter lavetten har plötsligt blivit till ett blåmärke.

Samma sak med alla moderata väljarna, som förespråkar valfriheten och de grundvärderingar som följer i den åskådningens farvatten.

Liknande uppgörelser över väljarnas huvuden skapar missnöje. Missnöjde skapar missnöjespartier. Som exempelvis Ny demokrati eller Sverigedemokraterna.

Missnöjespartierna gör nytta så till vida att de etablerade konventionella partierna tvingas tänka om, tänka ett steg till. De ruskas om från galoscherna till sydvästen.

Tacksam opposition

Men å andra sidan finns det någon sorts naturlag som säger att ett missnöjesparti aldrig kan bli större än 20-25 procent. Då är partiet inte annorlunda längre, utan snarare så stort och vanligt att det förvandlats till politisk norm.

De från början mycket aggressiva och "halvfarliga" åsikterna inom missnöjespartiet slätas efter hand ut, eftersom allt större skaror ska tillfredställas. Och detta skapar missnöje inom det av framgång mätta missnöjespartiet. Rappa krav har blivit loja rap.

När Jan Björklund, liberalernas partiledare, börjar tala om att bjuda in Sverigedemokraterna till förhandlingsborden, så är det visserligen i grunden förvånande, eftersom partiet och han själv gått i bräschen för särbehandlingen. Han argumenterar för sitt förslag att det skulle tvätta bort martyrstämpeln på Sverigedemokraterna.

Alla vet att det är enkelt att vara oppositionsparti. Men inte lika enkelt att lägga fram förslag, som man kan komma att tvingas genomföra. Att betala för, att prioritera för.

Missnöjesfåran

Inom den kommunala politiken får liknande resonemang allt större betydelse. Jag är inte alldeles säker på att väljarna accepterar de oheliga och fruktansvärt ologiska allianser som nu förekommer. I alla fall inte längre än en mandatperiod.

Utan att ha någon vetenskaplig undersökning som grund vill jag påstå att två mandatperioder av oheliga allianser är skadligt både för partierna individuellt och för den demokratiska processen.

Samhället behöver en situation där olika ytterligheter resulterar i ett beslut någonstans mitt emellan.

Vi har i sanning en spännande tvåårsperiod framför oss. Vilka partier vågar vara så stinna av maktbegär att de går under? Vilka partier kan se fram emot att casha in efter att ha samlat lättköpta poäng i den av oansvar präglade missnöjesfåran?